Charlotte fick ADHD-diagnosen i vuxen ålder: ”Ändrade allt”

Efter reklamen: Allt du behöver veta om adhd hos vuxna

– Jag kan fortfarande få aha-upplevelser när jag ser på videor från när jag var liten. Saker ger mer mening nu.

Det säger Charlotte Thoresen, 32, till KK.no. Genom hela livet har hon känt sig annorlunda. En diagnos i mitten av tjugoårsåldern skulle förklara en del av orsaken till att Charlotte hade det svårt, men det var först för två år sedan som bitarna föll på plats.

– Nu har jag en helt ny lugn inom mig, säger hon.

Hade problem med sömnen

Som barn var Charlotte sprudlande och utåtriktad.

– Jag älskade att stå i centrum och var nog ett ganska hyperaktivt barn. Men inte något utöver det vanliga, säger Charlotte, som berättar att hon sågs som ett mycket samvetsgrant barn.

Tankar om saker hon hade sagt, gjort eller bara tänkt om någon, kunde periodvis sluka upp all hennes tid. Hon hade ofta dåligt samvete. I utvecklingssamtal i grundskolan framkom det att Charlotte var mycket snäll, men att det ”blev lite för mycket prat med bänkgrannen under lektionerna”. Charlotte berättar att hon hade svårt att somna på kvällen. Ibland för att tankarna malde, andra gånger för att hon helt enkelt bara kände sig vaken och energisk. Som ett fantasifullt barn upplevde hon det inte som ett särskilt stort problem:

– Jag kunde lätt underhålla mig själv genom att leka och prata med mina gosedjur, minns hon.

”Tänkte att jag var lat och dum”

Tonåren skulle bli lite mer krävande. Charlotte berättar att hon kände mycket, och hon kände det starkt.

– Jag var ofta arg, ibland utan mål och mening. Jag hade några raseriutbrott som inte stod i proportion till det som hände, säger hon.

Dessutom hade Charlotte svårt att planera och genomföra allt det vi är ansvariga för i ungdomstiden, som att städa rummet och göra läxor. Allt sköts upp, tills tidspressen gjorde att hon var tvungen att ta tag i det. Utåt sett såg det ut som brist på självdisciplin, berättar Charlotte.

– Men detta hade få konsekvenser för mig, eftersom jag gjorde det – jag gjorde det bara i sista stund.

Petra Marklund: ”Man ska ha respekt, men inte för mycket”

Allt Charlotte kämpade med var saker som verkade enkla för ”alla andra”. Som att hålla saker och ting ordnade, arbeta flitigt i skolan, vika tvätten. Trots otaliga larm, kom-ihåg-lappar och knep för att komma ihåg olika sysslor, var det inte tillräckligt.

– Det var nederlag efter nederlag. Och när jag tänkte över vad förklaringen var, så var det att jag var lat och dum. Att jag ”inte orkade”. Särskilt på högstadiet och definitivt på gymnasiet – jag fick ju höra det också, från lärare, till exempel: Alla andra klarar det, försök hårdare, ta dig samman.

Plågades av tvångstankar

Utmaningarna följde med Charlotte in i studentlivet, och sömnen började bli ett större problem. Samtidigt började hon bli mer och mer plågad av samvetsbetänkligheterna hon hade haft som barn. Obehagliga tankar hon inte kunde skaka av sig blev så småningom till tvångstankar. Snart levde Charlotte i en vardag som var full av rädsla och tvivel.

– Det uppslukade allt och var rent ut sagt jävligt, berättar Charlotte.

I mitten av tjugoårsåldern diagnostiserades hon med OCD, även kallad tvångssyndrom. Charlotte fick mediciner, gick flera år i terapi och kunde i slutet av tjugoårsåldern säga att hon inte längre var plågad av diagnosen. Men fortfarande var det något som inte stämde.

– Jag var alltid utmattad. Jag klarade inte av att jobba heltid, samtidigt som jag såg att folk med tre barn klarade det. Jag försökte och försökte, men blev slagen till marken varje gång. Jag var så trött och överväldigad av vardagen, berättar Charlotte.

”En omedelbar lättnad”

I början av 2021 kom Charlotte av en slump i kontakt med en bekant. Det blev snabbt uppenbart att de två hade mycket gemensamt, och den bekanta kunde berätta att hon hade fått en ADHD-diagnos i vuxen ålder.

– Hon hade haft en annan diagnos i några år, som sedan ströks, innan hon fick diagnosen ADHD. Hon berättade om många saker jag kunde känna igen mig i, som var tecken på ADHD, men som jag alltid hade trott var normalt för alla.

– Det fick mig att tänka att ”detta är vägen jag måste gå”. För jag hittade aldrig riktigt ro, även efter att jag hade kontroll på OCD-diagnosen.

Charlotte ringde runt till psykiatriker i Rogaland och försökte sig på DPS. Men väntetiden var lång, så hon bestämde sig för att utredas privat. I mars 2022 var det klart: Charlotte hade ADHD.

– Det var en omedelbar lättnad. En känsla av att jag äntligen fick en förklaring. Charlotte fick mediciner, och redan från den första dosen kände hon en helt ny ro.

– Det var en ro jag aldrig hade upplevt förut. Som om någon stängde av en fläkt som hade varit på länge.

”Har maskerat mycket”

ADHD delas in i de tre undergrupperna hyperaktiv/impulsiv, ouppmärksam och kombinerad typ. Charlotte har den sistnämnda, där både hyperaktivitet och ouppmärksamhet är närvarande. Idag är det uppenbart för henne att tecknen alltid har varit där, även om de kanske inte var så synliga utåt. Därför har hon förståelse för att ingen vuxen plockade upp det under hennes uppväxt.

– Det var inte att jag hängde i gardinerna och sådant, men det är för att jag har maskerat mycket, helt utan att tänka på det. När Charlotte fick diagnosen kunde hon börja se sin historia med helt nya ögon.

– Nu kan jag tänka tillbaka och se att det fanns en anledning till allt. Det handlade inte om brist på viljestyrka eller att jag var lat och dum. Det har betytt mycket för mig och gjort mycket med min självkänsla.

Henrik Dorsin: ”Under ett halvår var jag helt borta”

Alltid varit rädd för att vara ”för mycket”

Idag kan Charlotte till exempel se hur hon har använt oändligt med krafter på att maskera symtomen:

– Jag har varit tvungen att kämpa emot den kroppsliga hyperaktiviteten, till exempel, i situationer där man förväntas sitta still. Och jag har ofta haft en impuls att avbryta när andra pratar, till exempel när jag förstår vad den andra vill komma fram till eller om jag har en historia som kan relatera till det de säger. Men så vet jag ju att man inte ska avbryta. I sådana situationer känns det som om jag håller på att explodera, och jag blir nästan arg av att kämpa emot.

Charlotte berättar att hon alltid har haft en rädsla för att vara ”för mycket”.

– Efter att jag har varit social kan jag grubbla och oroa mig mycket. Pratade jag mer än de andra? Gjorde jag mer väsen av mig än de andra?

Hon betonar att maskeringen var särskilt ansträngande under uppväxten. Tonåren är ju ofta den perioden då vi upplever det som mycket viktigt att vara som alla andra, påpekar Charlotte.

– Jag visste vad som förväntades av mig, så jag anpassade mig. Detta är ofta typiskt för tjejer med ADHD, säger Charlotte.

Har fortfarande OCD-diagnos

KK har tidigare skrivit att många kvinnor upplever att de får ”fel diagnoser” som ångest eller depression långt innan de får ADHD-diagnosen. För Charlotte blev det så småningom klart att OCD-diagnosen stod stark nog i sig själv och att den inte berodde på odiagnostiserad ADHD. Charlotte är alltså diagnostiserad med både ADHD och OCD. Även om diagnoserna är individuella, betonar Charlotte att de absolut har haft en koppling:

– OCD producerar tvångstankar, och ADHD ger bensin på brasan. Så den underliggande ADHD-diagnosen gjorde nog OCD-diagnosen värre, förklarar hon.

Därför kan det ta tid innan man får diagnosen

Charlotte är inte ensam om att få ADHD-diagnosen i vuxen ålder. Vi hör av oss till Jan Haavik, som är specialist i psykiatri och professor vid Institutt for Biomedisin vid Universitetet i Bergen, och frågar honom varför det kan ta så lång tid, och varför vissa får andra diagnoser eller ”fel diagnoser” först:

– Ibland kan patienter med ADHD ”feldiagnostiseras” med andra diagnoser. Andra gånger passar det med både två och tre diagnoser, säger Haavik, som har forskat på ADHD i över 20 år.

Han tillägger att det också är möjligt att felaktigt diagnostisera ADHD hos personer som inte uppfyller diagnoskriterierna.

Varför blir vissa feldiagnostiserade?

– Kriterierna för medicinska diagnoser är skapade för att kunna fånga upp typiska kombinationer av symtom och fynd så att patienten får den bäst anpassade behandlingen. I motsats till de ”konstgjorda” diagnostiska kategorierna som man finner i diagnosmanualer, är alla riktiga människor unika och kan ha symtom som passar med flera sådana kategorier.

Han påpekar att oro, koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet ingår i diagnoskriterierna för både ADHD, ångest och depression.

– Därför är det inte konstigt att sådana symtom kan tolkas olika och att patienter kan få olika diagnoser vid olika tidpunkter i livet och hos olika kliniker.

Anna Bennich: Så berättar du för din partner att du vill skiljas

Ibland passar en diagnos klart bättre än alla andra diagnoser. Andra gånger uppfyller patientens symtom kriterierna för flera diagnoser samtidigt, och då ska man vanligtvis ställa alla diagnoserna, berättar Haavik.

Han tillägger att de flesta vuxna personer med ADHD som behandlas i specialistvården har en eller flera andra psykiatriska diagnoser.

– Möter utmaningar i vuxenlivet Haavik förklarar att många vuxna med ADHD har klarat sig ganska bra i stora delar av livet, men att de vid någon tidpunkt i vuxenlivet möter stora utmaningar i skolan, på jobbet eller privat. – Då söker de hjälp i hälsovården. Det är inte ovanligt att dessa människor får depressiva besvär och att depression och ångest diagnostiseras i mötet med hälsovården.

Men ibland kommer en grundligare utredning visa att patienten också har haft ADHD-symtom helt från barndomen, berättar forskaren.

–När anser du att en sådan grundligare utredning är nödvändig?

– Det är inte helt enkelt att svara på. Olika människor, inklusive kliniker, har lite olika uppfattning om vilka besvär vi måste tåla och vad som bör utredas och eventuellt behandlas. Det är också en filosofisk fråga, vad människor bör ”tåla” och vad som måste behandlas. Haavik vill betona att psykiatriska störningar per definition är åtföljda av ett tydligt funktionsbortfall eller ”lidande” som patienten och kliniken kan enas om.

– Om man ”bara” har personlighetsdrag i form av lätt oro, hög aktivitetsnivå, tendens till ängslan eller tillfälliga tecken på depression, utan tydligt funktionsbortfall eller ”lidande”, behöver detta inte vidare utredas eller behandlas i hälsovården.

Vissa menar att vi har för många diagnoser inom den medicinska världen och att många diagnoser leder till medicinsk behandling och överbehandling, påpekar Haavik. Själv är han inte övertygad om detta.

– Jag menar att fler diagnoser leder till riktigare behandling. Man kan då diagnostisera milda former av störningar, som inte behöver piller eller kirurgi, men kanske ingen specifik behandling alls.

Tillbaka till Charlotte. Vi frågar henne:

Hur är din vardag idag?

– Bra! Jag skjuter inte upp saker lika mycket längre, säger Charlotte, som alltid har haft idéer om saker hon vill göra och skapa.

– Men jag har aldrig förverkligat dem. Nu får jag utlopp för mina idéer. Nu gör jag det faktiskt!, säger hon och ler. Charlotte betonar att medicinerna inte tar bort ADHD-symtomen, men gör dem mindre framträdande, så att hon lättare kan fokusera på vad vardagen kräver av henne.

– Men jag provar och misslyckas lite fortfarande. Som tur är har jag bra resurser i sambo, familj, vänner och jobb. Jag har hittat ett jobb som är helt perfekt för mig, där jag inte behöver låtsas eller dölja något.

– Ingen är lat för nöjes skull Charlotte är långt ifrån den enda som får ADHD-diagnosen i vuxen ålder. Vissa kan känna bitterhet för det, påpekar hon.

– Men jag har inte känt så mycket på det. Det är nog för att det har gått bra för mig. Vi med ADHD är ju mer sårbara för missbruk och beroende, till exempel. Hon fortsätter:

– Men jag blir ju lite upprörd över hur svår den vägen ska vara för många, det att bli utredd. Själv hade jag egentligen inte råd att gå privat, men jag var tvungen.

Till andra som känner igen sig i samma symtom och undrar om de lever med en odiagnostiserad ADHD-diagnos, vill Charlotte säga följande:

– Gör egen research och kom ihåg att vissa får ”nej” innan de får ”ja”.

Charlotte måste stanna upp lite. Hon berättar att hon blir ledsen av att tänka på att andra går runt med samma smärtsamma känslor och tankar som hon själv har haft.

– Jag vill inte att någon annan ska behöva tänka så illa om sig själv som jag gjorde. Det är så smärtsamt att tänka på. För det finns alltid en förklaring som inte är att du är dum eller lat! Ingen är lat för nöjes skull. Var snäll mot dig själv, för troligtvis försöker du så gott du kan.

Det här är en artikel från Feminas norska systertidning KK.no.

Efter reklamen: Organisationen Tjejzonen: "Våga fråga"