Emma Schols räddade sina barn ur lågorna – så lever hon med skadorna

Efter reklamen: Så hanterar du trauma efter en olycka

I samma stund som hon föser två av sina sex barn genom ytterdörren och släpper in syre i det brinnande huset kommer explosionen. Hon skyddar de små med sin kropp och känner hur eldklotet lägger sig som ett täcke över kroppen.

Det har nu gått drygt två år sedan Emma Schols, 32, var ensam hemma med barnen och huset började brinna. Men hon minns fortfarande allt, smärtsamt tydligt. Hur hon efter att med stor kraftansträngning ha fått ut killarna på nedervåningen, var tvungen att försöka ta sig upp till övervåningen för att rädda de andra fyra.

– Trappstegen stod i lågor och skinnet under fotsulorna smälte och rullades av och elden från spaljén brände upp hela höger arm. Smärtan var helvetisk, men jag kände aldrig att jag hade något val. Jag tror att alla föräldrar hade gjort samma sak för sina barn.

Den yngsta dottern Mollie var inte ens två år gammal och stod gråtande i sin spjälsäng på övervåningen. Samtidigt hade syret vid det laget tagit slut i hela huset.

Hon segnade ner och försökte krypandes ta sig fram till dottern, när huvudet föll mot marken och varje andetag blev en kamp. Emma beskriver hur hon, när hon trodde att hennes sista stund var kommen, drabbades som av en övernaturlig kraft och tanken: Har jag fött sex barn till denna jord så ska jag minsann rädda dem alla.

– Det fanns inget annat, konstaterar Emma Schols, som just kommit ut med boken Ärren bär jag med stolthet – Branden i Edsbyn och livet efter, där man får följa huvudperson före och efter den ödesdigra dagen i september 2019.

Småbarnsmamman Matildas ärliga bild av ett år med cancer

Emma Schols fick 93-procentiga brännskador

Av olika anledningar fick Emma Schols snabbt bli vuxen. Hennes lillasyster föddes med en muskelsjukdom som gjorde att hon redan som litet barn fick ta på sig en slags mammaroll. Dessutom fick hon bevittna misshandel av sin mamma, varpå Emma axlade rollen som den beskyddande ansvarsfulla i familjen.

Hon har alltid stått upp för andra och kanske var det hennes beskyddarinstinkter från barndomen som kom fram den där septembermorgonen 2019 då hon gick genom elden.

Samtliga sex barn klarade sig utan fysiska skador. Emma däremot fick 93-procentiga brännskador över hela kroppen och vårdades på brännskadecentrum vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, utan att man fick någon kontakt med henne under första veckorna. Hon låg nedsövd, helt i läkarnas händer som genomförde brännskadebad, skrapningar av all död vävnad, operationer och hudtransplantationer.

Fick inte träffa barnen

Sammanlagt sövdes och opererades Emma över 70 gånger. Inte många trodde att hon skulle överleva.

Hennes familjemedlemmar turades om att vaka vid hennes sida, men det skulle dröja flera månader innan Emma fick återse sina barn.

– Man ansåg att barnen inte skulle se mig i det skick jag var i. På grund av de 40 liter vätska läkarna hade pumpat i mig var jag näst intill oigenkännlig. Dessutom var hela kroppen invirad i bandage så jag såg ut som en mumie med ett stort uppsvällt ansikte.

Länge kunde Emma Schols varken äta, prata, sitta eller gå. Inte heller andas på egen hand. Hon fick lära sig allt från början igen. Under tiden som hon var nedsövd hade hon inte ont, men ju längre de vakna stunderna blev, desto mer fick hon utstå den fruktansvärda smärtan.

– Varje litet veck i lakanet, varje rörelse och beröring var som knivhugg in i märgen. Det enda som skyddade mina blottade nervtråndsändar var de tunna lindorna, berättar Emma Schols, som blev kvar i ett halvår på olika sjukhus.

Successivt lärde hon sig äta själv, sitta en stund och till slut kunde hon, med hjälp av ett gåbord, ta några steg.

– Det var så klart en stor milstolpe, men allra mest hade jag ju längtat efter att få komma hem.

Under alla dessa dagar på sjukhuset var tanken på hemkomsten hennes drivkraft, det som fick henne att överleva. Hon beskriver det som en fantastisk känsla när hon äntligen fick komma hem igen.

Samtidigt var inget som förr. Huset som familjen hade fått låna var inte alls handikappanpassat. Hon kunde knappt gå på toaletten eller duscha själv, och fast det hon önskade mest av allt – att familjen skulle vara återförenad – hade blivit verklighet, så kände hon allt eftersom att känslorna för pappan till barnen hade avtagit.

Linns son var död i sex timmar - så ser livet ut efter olyckan på konfirmationslägret

Separerade från barnens pappa

Relationen befann sig i en svacka redan innan olyckan och Emma minns hur hon under sjukhustiden tänkte ”fixar vi det här så vi kommer vi att fixa allt”.

– Det var så klart en jättesorg att vi inte klarade att hålla ihop. Han hade stått vid min sida under alla dessa månader och är den man jag tillbringat hälften av mitt liv med. Jag vet inte om eller vad olyckan hade med känslorna att göra, men vi hade vuxit ifrån varandra. Jag tror att vi hade separerat oavsett, det var oundvikligt, men det jag genomgick på sjukhuset förändrade mig på så många plan.

– I dag värdesätter jag livet mer än någonsin och under de två år som passerat sedan branden har jag gjort en del val som verkar sticka i vissas ögon, säger Emma Schols.

Hon syftar på hur vi människor ibland dömer varandra och tror oss veta och känna varandra utifrån rykten. Edsbyn i södra Hälsingland, som Emma kommer ifrån, är en liten ort där de flesta känner till varandra.

Efter hennes räddningsaktion blev hon inte hyllad av bara byborna, människor från alla möjliga hörn på jorden skrev att hon var en hjälte och världens bästa, modigaste mamma.

– Det var så klart underbart att få ta emot alla hyllningar, men efter separationen, och inte minst när jag sedan blev tillsammans med en ny man, förändrades plötsligt tonen från vissa håll. Någon sa ”världens bästa mamma kanske inte var sådan hjälte ändå” och liknande kommentarer. Det gjorde otroligt ont. Även om jag aldrig bett om att bli hyllad som en hjälte så kände jag mig plötsligt som en förrädare. Jag undrar om folk hade haft lika många åsikter kring vår separation utan olyckan.

”Ärren symboliserar kärleken till mina barn”

Hela hennes kropp är täckt med ärrvävnad och skador från branden. Att acceptera sig själv för den hon är i dag har varit en mental resa i sig, men Emma kände tidigt under sin rehabilitering att hon ville bära såren med stolthet. Hon har visat sig i bikini på både strand och i badhus tillsammans med barnen och människor har tittat, fascinerats och kommenterat hennes kasslerliknande hud.

Men hon tänker inte känna någon skam.

– Mina ärr är en symbol för den kärlek jag känner för mina sex barn. Jag räddade dem genom elden, men det var också de som räddade mig. Jag som aldrig tidigare hade känt vinddraget av död, vet att jag var så nära att förlora kampen. I ambulansen till sjuhuset fick jag känslan av att mitt hjärta stannade upp och slutade att slå, men tanken på mina barn var den kraft som behövdes till klaffarna, säger Emma.

Kärleken till barnen, läkarnas fantastiska insatser och kanske även en högre makt. Hon tror att det är kombinationen som gav henne en ny chans, ett nytt liv, och hon har bestämt sig för att leva det fullt ut.

Vill att boken ska lyfta andra

I dag kan Emma Schols med vissa hjälpmedel, både ge sig ut på löparrundor och bestiga berg.

Boken ville hon skriva för att inspirera de människor som befinner sig i sorg eller som på något vis gett upp om livet.

– Jag vill vara ett bevis på att inget är omöjligt. Det har så klart varit tufft att ta sig hit, men jag tror att vi alla har den där kraften inom oss, bara vi ger oss tid och mod att våga lyssna. Jag har aldrig varit rädd för att hoppa bungy-jump eller liknande, min största rädsla har varit att visa mig sårbar och att släppa kontrollen.

– Det har jag minst sagt fått lära mig under den här tiden.