Caroline Farberger om resan från Carl till kvinna och relationen med hustrun idag

Efter reklamen: Caroline Farberger

Familjefar, yrkeskvinna och handyman.

Förutom att hon som så många andra har tvingats utföra en stor del av sina arbetsuppgifter hemifrån de senaste månaderna, har Caroline Farberger, 53, bytt ut fasaden på villan i Sigtuna. Hon vet inte hur många morgnar hon har börjat på brädgården med att lasta virke men konstaterar när vi ses i en luftig hotellobby i centrala Stockholm, att det är uppfriskande med ett miljöombyte.

Inte minst för att få ventilera några av de plagg hon stödköpt under året.

– Det känns så klart lite konstigt att handla nya ­kontorskläder under en period när man inte har ett kontor att komma till. Det har blivit en bunkrings­effekt i garderoben. Men jag drivs av tron att det är genom konsumtion vi håller i gång hjulen i samhället.

– Sedan ska man givetvis konsumera medvetet, säger Caroline Farberger och påpekar att hon är särskilt nöjd med Camilla Thulin-kjolen hon har på sig.

Rollen som vd för ett försäkringsbolag har handlat mycket om att hålla ihop organisationen under pandemin, som hon befarar kan få stora effekter för samhället på sikt, inte bara ekonomiskt.

– Jag kan vara bekymrad över att det kan komma sociala spänningar i spåren av corona. Jag brinner för en inkluderade kultur både på arbetsplatsen och i näringslivet, inte bara könsdimensioner. Vi lever i en polariserande värld, konstaterar Caroline.

Hon betonar att hon inte tänker på sig själv främst.

– Givet min situation som transsexuell är jag ju ändå relativt privilegierad. Jag har hittills inte drabbats av en enda negativ kommentar som nått fram till mig sedan jag kom ut. Det är fantastiskt. – Men jag vet att det finns andra som har en betydligt tuffare resa.

Det har gått två år sedan Ica-chefen Carl Farberger stämplade ut från jobbet i kostym, blå skjorta och lågskor, för att nästa morgon komma tillbaka i kjol, högklackat och nytt pronomen.

Hon, Caroline. Eller Jag, Caroline som är titeln på självbiografin som släpps sista veckan i oktober och som hon skrivit tillsammans med journalisten Henrietta Westman.

Där berättar Caroline ärligt och stundom smärtsamt om den identitetsresa hon påbörjade redan som liten pojke. I en scen i boken står Calle med Camilla och Elisabeth i grannfamiljens klädkammare när tjejkompisarna vill att Calle ska ta på sig en svart spetsklänning:

”De tyckte att jag var fin, men de skrattade samtidigt åt mig på ett sätt som utlöste en våldsam skamkänsla. Alldeles nyss hade jag, som i en mäktig uppenbarelse, förstått hur underbart det var att ha på sig en klänning. Lika kraftfullt drabbades jag nu av insikten att det underbara inte var för mig.”

Hon var åtta år då, men Caroline har fortfarande svårt att prata om minnet.

– Det är vissa episoder som har satt sig rejält och som har varit extra svåra att berätta om. Men jag har samtidigt insett att ju mer jag bjuder på mig själv, desto större är möjligheten att nå ut och kunna bidra till förändring, mot om jag bara hade skrivit ett manifest i management.

Hon hade kunnat göra det.

Dubbla examina vid Chalmers och Handelshögskolan, kursetta på kadettskolan, frimurare och framgångsrik managementkonsult. Men aldrig riktigt på rätt plats.

– Jag har stångat mig fram och tagit mig an utmaningar både i utbildningar och i karriären, men det har varit ett ständigt sökande efter sammanhang. Nu när jag ingår i en kvinnlig gemenskap känner jag att jag kan umgås med kvinnor på ett mer lättsamt sätt. Det passar mig betydligt bättre än umgänge män emellan som ofta landar i hur långt man har kommit i livet, om karriären eller storleken på bilen.

Det är jag som säger det, inte hon, men kukmäteri …?

– Ja, egentligen, svarar Caroline Farberger. Man jämför prestationer och jobb. I kvinnligt umgänge har status och storlek på bil en mer undanskymd roll.

Om man ska vara fördomsfull, nu handlar det om barn och val av tapeter i stället?

– Kanske, om jag hade varit yngre. Men jag upplever snarare samtal om livsglädje, vilka avtryck man ­lämnar efter sig och hur man ska må bra, säger Caroline Farberger och fortsätter:

– Bland män är det känsligt att säga att man inspireras av en annan man, en man ska vara som en soldat på ett slagfält, aldrig visa svaghet. Jag har levt efter en norm som går ut på att hela tiden framhäva bedrifterna, för som man i näringslivet pratar man inte känslor.

Hon trodde att hon hade förstått jämställdhet men det tog henne bara ett fåtal månader att leva som kvinna för att inse att hon inte hade förstått, säger Caroline och berättar att aha-upplevelserna har duggat tätt sedan transitionen, ger ett exempel:

– Om kvinnor är samlade i ett socialt sammanhang och det kommer in en man, skiftar samtalet snabbt karaktär. Man droppar vissa ämnen och hamnar på en något ytligare nivå. Om en kvinna däremot kommer in i ett gäng män fortsätter samtalen om fotboll eller storleken på bilen, båten och grillen.

– Kvinnor anpassar sig efter mannen, inte tvärtom.

På hennes egen yrkesmässiga hemmaplan, näringslivet, är strukturerna uppbyggda av och för män, fortfarande, hävdar vd:n.

Det har blivit ännu tydligare för Caroline Farberger hur mycket kvinnor kniper ihop för att inte uppfattas som besvärliga och hur kvinnor har mindre frihetsgrader att röra sig - till och med fysiskt med istoppad blus och höga klackar.

Även om hon själv inte har något emot just det sistnämnda.

– Jag är nog fortfarande i ett rus av upplevelsen att för första gången känna mig vacker. Jag har aldrig känt mig vacker som man. Det kanske kommer en dag när jag tycker att det är tröttsamt att behöva ha utlagda ­reservstrumpbyxor på strategiska ställen och i handväskan, men just nu tar jag så gärna både det och ­omaket att pussla ihop en outfit, säger Caroline Farberger och medger att hennes bakgrund också inneburit vissa fördelar i de nya rummen.

– I näringslivssammanhang får du en fördel av att ta plats i rummet. Det manliga mer självklara sättet att ta plats har jag tagit med mig in i min kvinnliga yrkesroll.

Ett annat starkt ögonblick i hennes bok är från våren 2017 när Caroline Farberger ska berätta för sin mamma men väntar med pappan.

Hon säger att hon ville involvera sina närmaste tidigt i processen men att det var svårt.

– Jag var rädd för utanförskap, rädd för att tappa relationer. Det värsta scenariot var att förlora dem som stod mig närmast. Jag bet ihop och tänkte att jag skulle klara att spela spelet som man livet ut.

Framförallt Ylva och barnen.

Hon beskriver hur hon när hon väl hade lagt korten på bordet, hade full transparens gentemot hustrun, så till den grad att hennes livskamrat bet ifrån: ”Skulle du kunna prata om något annat?”

Ica-vd:n stannar upp som för att ta sats innan hon fortsätter:

– Att gå igenom en sådan här process gör en dessvärre självupptagen. När jag hade tagit mig an en fråga som skavt inom mig nästan hela livet fanns mindre energi till att vara empatisk mot omvärlden. Samtidigt ska man ha klart för sig att det är två resor i en sådan här process. Dels min, men det blir också så att man skickar iväg sin livspartner på en ganska likartad resa, som på ett sätt kan vara ännu svårare. För den personen bestämmer inte takten eller slutmålet, tvingas egentligen bara förhålla sig.

Caroline Farberger beskriver det som att begreppen ställdes på ända i familjen.

– När vi gifte oss var det som man och hustru, vad var vi nu? säger hon och svarar själv på frågan: – Vi är fortfarande gifta och min fru är fortfarande min fru. Jag är naturligtvis jättetacksam mot Ylva. Jag har valt att inte påtvinga någon annan en ny etikett. Mina barn, till exempel, fick bestämma vad de ville kalla mig och då blev det ”pappa”.

Hur berättade du för barnen?

– Stegvis. Jag och Ylva enades om att vi skulle avdramatisera det hela så mycket som möjligt. Medvetet sa jag inget utan började klä mig lite crossover. Jag kunde ta på mig en kjol bara för att se hur barnen skulle reagera, och de kommenterade det inte ens. Både jag och min fru var förvånade över hur odramatiskt det var för dem.

Fortfarande är.

– Det kan hända om vi står och hejar vid någon fotbollsmatch och mitt barn ropar ”hej pappa”, att någon annan förälder snabbt vänder blicken, men vi själva tycker att det är odramatiskt. Jag är ju samma person men nu är det harmoni mellan det yttre och det inre.

Har du någon gång saknat att vara Carl Farberger?

Svaret kommer fort.

– Nej, jag saknar inte Calle.

Följdfrågan är svårare. Finns det tillfällen i livet hon hade velat få uppleva som Caroline? Familjepappan och yrkeskvinnan Caroline Farberger dröjer några sekunder innan hon svarar.

– Jag har valt att inte vara bitter mot min bakgrund, för jag har fått så mycket. Om jag hade gjort det här när jag var 20 är det inte säkert att jag hade haft barn och familj, till exempel. Jag kan inte skruva tillbaka tiden, men det är klart att det hade varit roligt att få gå på studentbal i klänning, eller kadettbalen när jag gick i uniform och var avundsjuk på tjejernas fina klänningar.

– Den tiden kommer inte att komma tillbaka, så en liten tagg är det. Men i gengäld har det öppnat sig så många arenor nu där jag kan få känna mig vacker.

Ny bok om vägen till Caroline.

Namn: Caroline Farberger.

Född: 29 oktober 1967 i Lund, uppvuvxen i Uddevalla och Lerum.

Gör: Vd för Ica Försäkringar.

Bakgrund: Dubbla examina som civilekonom och civilingenjör. Har arbetat som managementkonsult och haft olika chefspositioner på Trygg-Hansa.

Bor: I villa i Sigtuna utanför Stockholm.

Familj: Hustrun Ylva och tre barn i grundskole­åldern.

Aktuell: Med självbiografin Jag, Caroline (Mondial förlag).

Läser: Vingar av silver och Klubben.

Ser på: Nyheter, talangshower på Youtube och instruktionsfilmer om husrenovering.

Lyssnar till: Åttiotalsmusik, gärna Eva Dahlgren och Marie Fredriksson

Läs mer:

Josephine Bornebusch: ”Jag har gråtit över jobb sen jag var 13”

First Aid Kit-Klara om utbrändheten: ”Allt kraschade, jag kom inte ur sängen”

Lena Endres beslut: Vägrar botox och ingrepp