Hans Gedda om spelet bakom ikoniska bilden av drottning Silvia

Efter reklamen: Drottning Silvias stilresa genom åren

”Geniet, här”, säger Hans Gedda när han svarar i telefon. Ett hjärtligt skratt följer.
– Lasse Lönndahl svarade alltid ”Idolen”, då jag kan väl jag säga ”Geniet”.
Helt taget ur luften är det ju inte heller. Under storhetstiden som sträckte sig fram till 2000-talet kallades fotografen Hans Gedda för ”Geniet från Flen”.

Men det började på 70-talet när han blev erbjuden en tjänst på sin mammas favoritmagasin Femina.

– Jag blev anställd på Femina 1971 av Sven-Gunnar Särman som var chefredaktör då. Jag jobbade på Ateljé Uggla i Stockholm där jag hade väldigt dåligt betalt, 500 kronor i månaden. När jag berättade för mamma att de ville ha mig till Femina sa hon ”ta inte i för mycket med lönen nu”.

– Jag hade respekt för mamma så de fick mig rätt billigt, säger Hans Gedda, 81, och skrattar igen.

Ett av de första jobben för Femina blev att han fick åka på antirök-resa till Teneriffa tillsammans med en reporter. De skulle dokumentera ett hågat gäng som skulle försöka fimpa och det gick ”väl sådär”, berättar han.

– Abstinensen gjorde att de blev alldeles frustrerade och började dricka för mycket i stället. Men det blev ett reportage.

Astrid Lindgrens sista önskan uppfylldes efter hennes död

Hans Gedda tog ikoniska bilden på Astrid Lindgren

Framförallt började Hans snart visa prov på sin förmåga att göra närgångna och okonventionella porträtt. Bland de kulturpersonligheter han förevigade åt Femina syntes bland annat Hasse och Tage, Margaretha Krook, Ernst-Hugo Järegård, Evert Taube och den annars så ljusskygge Max von Sydow.
Samt Astrid Lindgren förstås. Den klassiska bilden av barnboksförfattaren i nonchalant Pippi Långstrump-pose som i dag går att se som tryck på t-shirts, fotade han till en Expressen-bilaga 1980 men han mötte även Astrid för Feminas räkning.

– Astrid var väldigt vänlig och snäll, gjorde precis som jag sa, säger Hans Gedda och tillägger att de allra flesta var medgörliga. Cornelis Vreeswijk också, som han fotade flera gånger. Fler än trubaduren hade koll på.

Hans Gedda berättar om en fotografering till Femina där bilderna skulle levereras samma dag och att Cornelis skulle komma till hans ateljé på Hantverkargatan klockan elva på förmiddagen.

– Men klockan blev både elva och halv tolv utan att Cornelis dök upp. Jag visste att han tagit in på ett hotell så jag ringde dit och fick tag i honom. Jag hörde direkt att han sluddrade och sa att jag ringer om en timme igen.

Då lät det fortfarande lika illa, berättar fotografen som började få panik. Han hade sin deadline, bilderna behövde tas och han sa ”Jag kommer till dig i stället”.

– När jag kom in på Cornelis hotellrum låg han halvt utslagen på sängen och jag var jättestressad. Jag fick upp honom så han kunde stå lutad mot väggen och vi kunde göra fotograferingen. Ett par dagar senare ringde Cornelis och ursäktade att han inte kommit till min ateljé. ”Men jag var ju hos dig”, sa jag och då blev det alldeles tyst i telefonen. Det kom han inte ihåg. Men Femina fick sin bild i alla fall.

Gick på klubb med Vilhelm Moberg

Att prata med Hans Gedda är som att färdas genom tid och rum med anekdoter serverade på silverfat. Under en period i Paris lärde han känna Geraldine Chaplin. De brukade ses på kaféet Les Deux Magots där en dag Jane Birkin kom och satte sig vid bordet. Mötet slutade med att Hans fick fotografera Birkin hemma i hennes lägenhet.

Marie–Louise Ekman om attackerna från feministerna: ”Man tyckte jag förminskade kvinnor”

Han fick själv en slags stjärnstatus och tillhörde jetset-gänget i Stockholms mediasfär som hängde på Operabaren på 70-talet.
– Det var fotoförbud på Operabaren och det var väl tur det haha. Jag träffade många ute i vimlet, som Lasse Forssell och alla stammisar. En kväll när jag var ute med DN:s berömda tecknare Martin Lamm och en annan kompis kom Vilhelm Moberg. Det blev en helkväll där vi gick till Gyldene Freden, sen ville han dansa på nattklubb.

En som frekvent lät sig avbildas av Hans Gedda var Olof Palme. Statsministern kom ofta med frågan inför val och större politiska händelser, berättar Hans och beskriver fotograferingen i slutet av 1985.
– Jag har träffat många personer som när de står i talarstolar eller är offentliga i tv har en väldig pondus men som privat är blyga och tillbakadragna. Så upplevde jag Palme. Den här gången var vi på kanslihuset i Stockholm och jag fotade honom i halvfigur där skuggorna mot väggen gjorde att det såg ut som att han står i en talarstol. Det var väldigt passande.

Bilden på Nelson Mandela spreds över världen

Ett par-tre månader senare mördades Olof Palme och Hans Geddas bild blev det sista porträttet av statsministern. Men han fick också den första av
Nelson Mandela efter frigivningen från Pollsmorefängelset i Kapstaden 1990. Hans berättar att han hade fått veta att frihetskämpen skulle komma till Stockholm på besök när han slängde sig på luren och ringde Sten Andersson på UD.

– Mandela är den enda människan jag själv har bett om att få fotografera, alla andra var på uppdrag från Femina, Månadsjournalerna eller andra publikationer. Jag tänkte att jag skulle utnyttja av jag kallades för ”Palmes fotograf” och Sten Andersson som var utrikesminister sa ”Pierre Schori är bortrest, kom hit med din fond så löser vi det där”.

De hade suttit och väntat på Mandela en bra stund när två ANC-killar kom fram och meddelade att Nelson Mandela var nervös för fotograferingen och helst ville slippa. Han hade dessutom bråttom till ett möte.
– Sten Andersson pekade på mig och sa att han inte behövde vara nervös ”för det där är Palmes fotograf." 20 sekunder senare kom Mandela in i rummet. Han hade suttit 27 år i fängelse så kanske inte konstigt att han var lite obekväm. Det var verkligen en upplevelse. Sten Andersson fick hålla i blixten och jag lovade att inte ta mer än en rulle, säger Hans Gedda.

Fick sova över hos Tove Jansson

Ingen minns vad mötet handlade om men få glömmer fotografierna. Bilden på Mandela med den knutna näven mot pannan vann den internationella utmärkelsen World Press Photo och fick pryda omslaget på Mandelas memoarer.

Mamma Andersson om nya utställningen och uppbrottet: ”Jag har inte vetat vad en kris är”

Geddas portfolio är en av fotovärldens kreddigaste, han kan själv inte peka på en särskild favoritbild men minns med värme mötet med Tove Jansson. Uppdragsgivaren var Bonniers litterära tidning Böckernas Värld, det var hans första porträttfotografering och han var nervös när han flög till Helsingfors tillsammans med redaktören Uno Florén för att möta Mumintrollens skapare.

– Vi skulle bara ha en timme på oss och Uno sa att jag skulle vara inställd på att misslyckas eftersom Tove Jansson var svår att fotografera. När vi ringde på dörren öppnade Tove och sa: ”Så tunna ni är, jag går ut och köper lite mat".
– Så kom hon tillbaka med köttfondue och två Koskenkorva som stack upp ur korgen.

Medan Hans Gedda satt och väntade på att intervjun skulle bli klar fylldes glaset med brännvin på. Han vet inte om det han själv eller Tove Jansson som hällde i men när det var hans tur att börja fotografera, uppstod problem.

– Tove noterade att mina ögon hade börjat gå i kors och sa: ”äh, jag bäddar ner dig i min säng så går jag hem och sover hos min mamma”.

Så blev det, berättar Hans Gedda. Och dagen efter när författaren kom tillbaka fick han all tid i världen för sina bilder.

– Det var bara hon och jag. Vi fick en speciell kontakt som varade livet ut. Jag har många handskrivna brev från Tove kvar. Ett hänger hemma i mitt kök och börjar som hon brukade med ”Kära Hans”.

Femina blev Hans Geddas enda fasta anställningen under karriären. Han sade upp sig 1975 för att frilansa istället när han alltmer fick börja fotografera prylar och porslin. Det var inte hans kopp, konstaterar han. Så småningom slutade han med celebriteterna också.
– Jag kände att jag hade fotograferat så många och de yngre artisterna som kom hade blivit kända genom tv. Det var inte riktigt samma tyngd som Vilhelm Moberg, Ivar-Lo Johansson och Ernst-Hugo Järegård. Jag ville sluta när jag stod på toppen av min nivå, innan bilderna började bli sämre och ointressanta, vilket det kan bli det om man inte är intresserad av personen i frågan utan bara gör det för pengarnas skull.

Han lämnade ateljén och Stockholm i mitten av 2000-talet och flyttade hem till Flen. I dag bor han vid sjön Båven tillsammans sina två hundar, katten Kurre och kamerorna. Porträtten är en avslutad historia men han fotograferar ofta och gärna stilleben.

– Man kan inte bara sitta och mata fåglar, jag känner att jag lever när jag fotograferar.

HANS GEDDA OM SINA MÖTEN MED 5 PANG-KVINNOR

Monica Zetterlund

”Monica hade sin skada i ryggen och gick dåligt men var fin att jobba med. Efter fotograferingen ringde hon och frågade om hennes dotter som var fotointresserad fick möta mig. Så var det tyst i telefon innan hon sa: ”Och när ska vi ses då?” Det vad roligt, men det blev ingen dejt eftersom hon gick bort inte långt senare.”

Astrid Lindgren

”Astrid fotade jag också till Femina men den här bilden var till en Expressen-bilaga om kända svenskar. Hon var snäll och trevlig och gjorde som jag bad henne. Fast posen där hon klämmer på sin armmuskel, lite som Pippi Långstrump, kom spontant. Jag låtsades fixa med något på kameran, och tryckte till utan förvarning. Kul att den bilden syns så mycket i dag”.

Sara Lidman

”Författaren Sara Lidman var också väldigt lätt att jobba med. Men hon störde sig på att jag rökte som jag gjorde på den tiden och sa: ”Hans, inte ska väl en ung och frisk person som du hålla på och röka.”

Drottning Silvia

”Också denna är från Expressen serie. Jag fotograferade kungen och drottningen både i professionella sammanhang. Drottningen var trevlig och lätt att ha att göra med. Jag stylade eller sminkade inte de jag fotade och med drottningen blev det en effekt att se henne mer vardaglig.”

Tove Jansson

”Jag var nervös inför mötet eftersom det var in första stora porträttfotografering. Jag gjorde uppdraget för Böckernas värld 1967 och när Tove Jansson öppnade dörren till ateljén i Helsingfors sa hon: ”Så tunna och smala ni är, jag går ut och köper lite mat. Så gick hon och köpte köttfondue och två Koskenkorva.”