Nina Hemmingsson: ”Jag saknar gubbar i serievärlden”

Efter reklamen: Kulturfrågor med Ninna Prage

Bokmässan 2023: Jonas Hassen Khemiri har betat av sin kilometerlånga signeringskö bestående av 99 procent kvinnor och det börjar bli trångt i Aftonbladets monter en bit bort. På scen har två av Sveriges främsta serieskapare tagit plats:

Liv Strömquist och Nina Hemmingsson.

Samtalet ska handla om hur det är att teckna sin samtid och medan Strömquist uttrycker att hon alltid, och framförallt i början, hade ett budskap eller en samhällsskeende för ögonen, funderar Hemmingsson innan hon svarar:

”Liv tecknar samtiden men jag vet inte om jag gör det. Jag utgår bara från den jag är och vad jag ser från platsen där jag står, och ofta tittar jag inåt. Jag är bara intresserad av mina egna tankar”.

”Det jag har noterat dock är att det som jag tycker är mörkast, konstigast och känner mig allra mest som ett ufo i, är det som folk känner igen sig mest i. Det är otroligt att få uppleva det, för det gör att jag känner mig mindre ensam och att vi hör ihop på något sätt.”

Det var just det.
Om serievärlden tidigare dominerades av Rocky och Socker-Conny ser det helt annorlunda ut i dag, ett faktum som blev aldrig så tydligt som vid den senaste branschfesten i Göteborg; Den ömma modern av Klara Nordin Stensö tronade överst i Galagos monter, Ellen Ekman signerade sitt senaste verk om Lilla Berlin och Joanna Rubin Dranger, med en storartad produktion av bildberättelser bakom sig, intervjuades av SVT:s Babel.

”De bästa serietecknarna är kvinnor”

Nina Hemmingsson konstaterar att det är ett helt annat scenario nu mot när hon debuterade för 20 år sen med albumet Hjälp, som följdes upp med Jag är din flickvän nu.
– När jag började teckna var den vanligaste frågan jag fick: ”hur är det att vara tjej och teckna serier i en manlig miljö?” I dag är det fler tjejer än killar som tecknar och de bästa serietecknarna är kvinnor. Det är inte kontroversiellt att säga så, det är en tydlig och stor förändring. De unga tjejerna som kommer nu är dessutom fruktansvärt coola.

De har garanterat sneglat på dig när de har vuxit upp och hittat sitt eget uttryck, vad kan du lära av dem?

– Jag lär mig om hur det är att vara ung och jag lär mig om språket. De är så jävla bra på att uttrycka sig. Det är svårt att skriva dialog och jag är imponerad över hur bra det är på det.

– Man får verkligen en tidskänsla genom bilderna och jag hänger inte med längre. Nu har jag barn som börjar bli i den åldern men de är också killar, jag har tre söner och jag älskar tjejkulturen, säger Nina Hemmingsson som under 2023 gav ut sin elfte seriesamling, Skjut mig.

Sveriges främsta författare: Denna bok ska du läsa innan du dör

Albumet består av ett urval bilder som bland annat publicerats i Aftonbladet och på hennes eget Instagramkonto och enrutingarna rymmer som alltid i Nina Hemmingssons universum, de stora frågorna i livet, såsom kärlek och sexualitet, kön, åldrande och död. Jag frågar om just kvinnlig ironi och ångest lämpar sig särskilt bra i formen av en serieruta och Nina ler.

– Ja, det tror jag. Det kan bli lite tungt att beskriva de här grejerna och eftersom det alltid kommer in humor i serietecknandet, så lättar det upp. Det är ungefär som att skriva poesi, då måste man också skala av och hitta genvägar så att det blir mer drastiskt och lättare att ta till sig. Sen är det också något med att serietecknandet ses som lite gulligt nästan.

Fortfarande?

– Ja, även om det har förändrats mycket. Om man går in på ett galleri kan man blir lite osäker på hur man ska bete sig i den miljön, men det är ingen som är rädd för att öppna en seriebok. Folk har garden nere på ett annat sätt vilket gör att man effektivt kan nå folk med teckningar. Det är så direkt och intimt, oavsett om man läser på en skärm eller i en bok är man ganska nära.

Vad kommer först för dig, texten eller teckningen?

– Kanske lite oftare texten, jag får en mening i huvudet. Det handlar dock sällan om det är något särskilt jag vill säga eller rita, jag går på lust. Det är en väldigt intuitiv process.

Du har sagt att du hoppas att de yngre kvinnor som kommer efter ska få slippa utstå saker som ni fick i början, vad tänker du på då?

– De får utstå andra saker såklart, men om det är något jag har bidragit med så är det att ta några av de första smällarna. Det var helt nytt med kvinnliga serietecknare när vi kom som först i vågen och det var så otroligt tråkigt att alltid behöva prata om att man var tjej. Man kunde vara i en diskussion om något helt annat, men skulle ändå knuffas tillbaka i ens lilla kvinnokropp. Det blev så: ”kan jag bara få prata om vad som helst?”. Eller, om vi nu ska prata om hur det var att vara kvinna, kan vi gå lite djupare in i det? Man kom aldrig någonstans med de där diskussionerna.

– I dag skulle det vara jättekonstig fråga, hur det är vara tjej och serietecknare, det går inte att ställa den längre, och där kan jag känna att jag tog en för laget.

Kommer killarna och männen att kunna ta tillbaka den marken?

– Nej, det tror jag inte. Men när jag jobbade som förläggare ett tag och verkligen kunde se hur det gått varvet runt, insåg jag att jag faktiskt saknade berättelser från män i 50 och 60 års-åldern.

– Jag är väldigt intresserad av män, jag vill komma in i deras hjärnor och känner med ganska mycket av litteraturen att jag inte riktigt gör det. Jag vill att de ska fläka ut sig, vara sårbara och berätta. Jag saknar gubbar i serievärlden, och det är ganska härligt att känna så ”Fan, vad är de?”

Kan män identifiera sig med din huvudkaraktär?

– Inte så mycket som kvinnor. Jag för statistik över mina följare på Instagram och upptäckte en dag att det är 17 procent män som följer mig. Det är en ganska liten del, även om jag inte blir förvånad över det.

– Det är mest kvinnor som intresserar sig för kultur överhuvudtaget. Det är ett faktum som problematiseras ganska mycket, och det är klart att man vill ha mer män såklart, men samtidigt känner jag att fan, vi ska vara stolta över det. Vi bär ju upp kulturen och jag älskar kvinnor för att de gör det.

Mamma Andersson om nya utställningen och uppbrottet: ”Jag har inte vetat vad en kris är”

Läser dina söner dina seriealbum och böcker?

– Inte så mycket och från början ville jag inte det heller. Det handlar ju mycket om sex och jag tyckte det var pinsamt. Nu är de är så stora att de själva kan leta upp mina grejer och jag kan inte hindra dem. Men de är inte intresserade. Det är väl en klassisk grej. Det som mamma gör är inte så spännande.

Det går inte att svajpa heller...

– Nej, haha. Men däremot tycker de att jag har skitmånga följare på Instagram och det är de imponerade av, säger Nina Hemmingsson som under senaste året också har visat upp sina andra konstnärliga och kreativa skills.

Förra året kom hennes debutroman Rum utan titel och den som följer henne på just Instagram kan se hur serietecknarens huvudkaraktär och ständiga alter ego – flickan med ögon som både blickar både utåt och inåt, skulpteras fram i lera.

– När det gäller figurerna i lera handlar det om att det är skönt att få vila i ett hantverk. Det är en kreativ process men du vet vad du ska göra och behöver inte ha kreativiteten påslagen hela tiden. Att få jobba med händerna blir i sig en vila, säger Nina.

Skriver på ytterligare en roman

Att ta steget till att skriva en roman var ett beslut som växte fram, förklarar hon och berättar att Rum utan titel, som skildrar en relations sammanbrott och en blivande konstnärs uppbrott, först var tänkt att berättas i serieform.

– Jag började att skriva den som ett rent bildmanus men kände ganska snabbt att jag ville vara kvar i texten den här gången och fördjupa mig i karaktärerna och i språket. Det var också en berättelse som lämpade sig bättre i längre sammanhållen text. Det var viktigt att det fick ta tid.
Och det gav mersmak. Trots att hon älskar tecknandets direkthet blir det fler bokprojekt för serietecknandets nestor.

– Jag håller på att skriva min nästa roman nu. Den handlar om två systrar och utgår från min egen relation till min storasyster som jag är väldigt nära. Så jag håller på att gå in i den relationen nu.

4 andra svenska serieskapare att spana in

Klara Nordin Stensö

Född 1991 och uppväxt i Stockholm. Har tidigare illustrerat åt bland annat New York Times och animerat filmer till Jujja & Tomas Wieslanders kända barnvisor. 2023 kom hennes första bok för vuxna, seriealbumet Den ömma modern.

Ellen Ekman

Ellen Ekmans prisbelönta serie Lilla Berlin skildrar dagens unga vuxna i storstadens ängsliga och hippa kvarter.
Lilla Berlin har publicerats i bland annat Metro, Hem & Hyra, Rocky magasin och norska Dagbladet. Sedan 2020 går den att läsa varje vecka i Dagens Nyheter.

Sara Granér

”Sara Granérs kraftfulla bildspråk har en drastisk humor som träffar betraktaren mitt i solar plexus. Vi skrattar hejdlöst, men får oss också en tankeställare om samtidens fördomar och svarta hål.” – Ur motiveringen till EWK-priset, 2010.

Sara Granér (född 1980) debuterade 2008 med Det är bara lite AIDS. Sedan dess har man kunnat läsa hennes serier i tidningar som Galago, Aftonbladet, ETC och Dagens Nyheter. Hon har medverkat i utställningar i Rom och Tokyo och haft separatutställningar på bland annat Kulturhuset i Stockholm och Dunkers Kulturhus.

Ulrika Linder
konstnär, utbildad på Valand. Hon slog igenom med Återvinningscentralen (2020) om sitt arbete på återvinningscentral. En bok som älskades av både läsare och kritiker. Den har dramatiserats och blivit utställning.På Instagram är hon känd under namnet ”Diskbänkstecknaren” där hon tecknar ögonblicksbilder från ett kaosartat liv som knegande småbarnsförälder. Hon tecknar oftast på gamla fönsterkuvert, broschyrer eller vad som helst som finns till hands. Våren 2023 kommer hennes samlade teckningar i boken Diskbänkstecknaren.