Malin Collin: Margaux Dietz är ingen folkvald politiker
Dags att halshugga empatilösa influencers? Så verkar opinionen se ut just nu. Men varför behandlar vi influencers som att de är folkvalda?
Även om man inte ens använder sig av sociala medier och än mindre har koll på vilka influencers som regerar Sveriges internet, så har man inte kunnat missa Margaux Dietz-gate.
Allt började förra veckan när denna drottning av landets influencers lade ut en video på sin Youtube-kanal. Den visade en blodig och till synes helt utslagen man som låg utanför Margaux Dietzs lägenhetsdörr. Hon öppnade dörren med knasrolig bakgrundsmusik, tog med sin femårige son till trapphuset och lät honom peta på mannen under fniss och skratt och sedan ringde hon sin personlige tränare för att fråga vad hon skulle göra. Han uppmanade henne att ringa larmcentralen, vilket hon till slut gjorde. I hennes värld var videon en dråplig och kul anekdot i filmform.
Men kritiken vällde in från följarna. Det fanns de som menade att empatin är död för hur kan man stå och fnissa och filma en person som kanske behöver omedelbar hjälp? En annan skrev att en anhörig hade fallit ihop på liknande sätt i sitt trapphus med hjärtstopp och bara eftersom grannar var snabba att rycka in, var denne anhörig fortfarande i livet eftersom det handlar om ett fåtal minuter mellan liv och död. Till slut pudlade Margaux Dietz men på ett sätt som lägger skulden på följarna. Hon sa inte ”förlåt, detta var helt aningslöst av mig” utan att ”hennes video upplevs som okänslig”. Underförstått: ni som har tittat på videon upplever den som okänslig och då får jag väl be om ursäkt”. Så uppfattade i alla fall jag det.
Efter det eskalerar kritiken. Hennes inlägg på Instagram översvämmas av ilska.
Därför eskalerar kritiken mot Margaux Dietz
Jag tror det beror på två saker. Det ena är att Margaux Dietz tidigare trampat i lite olika klaver. Hon var den som visade upp sin son i sociala medier så till den grad att det blev en stor debatt om det verkligen ska vara lagligt att använda sina barn som kommersiellt innehåll när de inte kan ge samtycke. Hon har också festat på Stureplan med Ebba Busch och åkt Säpo-bil hem efter att någon i sällskapet ska ha beställt in - enligt Margaux själv – 300 shots. Hon hamnade också i blåsväder när hon skrev en barnbok om sin son som åker till Sydafrika och enbart hade med vita karaktärer. Ja, listan är lång och i Sverige kan man hamna i blåsväder en gång. Men inte fler. Då byggs ilskan upp i folk och når crescendo när man filmar i stället för att hjälpa medmänniskor. Sedan finns det en annan aspekt, nämligen att se drottningar falla. Den med makt, rikedom och status är inte automatiskt älskad. Det finns en mobb som verkar startklara att hälla ut hat och ropa ”cancel” när stora influencers trampar snett.
I kölvattnet av ilskan hoppade Margaux Dietzs samarbetspartners av. Flera företag meddelade att de inte längre arbetade med henne, som ett sätt att rädda sina egna varumärken från att förknippas med att skratta åt utslagna personer.
Nu verkade det som att Margaux Dietz förstod att det var allvar, så i början av den här veckan kom en ny ursäkt som både var längre och mer ångerfull.
”Jag förstår kritiken, tar till mig av den och vill förbehållslöst be om ursäkt. Mot alla mina medmänniskor, följare och samarbetspartners har jag ett ansvar. Jag har brustit i det ansvaret”, skriver hon.
Margaux Dietz kommer inte låta barn peta på blodiga och däckade personer till tonerna av glad clownmusik igen. Den saken är säker.
Men vad gör vi nu?
Medan flera influencers själva har kommenterat hur vidrigt beteende Margaux Dietz har (möjligen som ett sätt att stärka sina egna varumärken) har debatten vidgats.
En del anser att hatet måste få ett slut och att folk ska sluta kommentera sin ilska i Dietzs kanaler.
Alex Schulman skrev en krönika i DN om att Margaux Dietz beteende är ett symptom på världen vi lever i där telefonen alltid är som ett filter mellan verkligheten och individen. Polisen Viktor Adolphson, känd som YB Södermalm på Twitter, lyfter hur människor som inte är influencers inte sällan tar upp telefonerna och börjar filma olyckor, vilket på något sätt bekräftar Schulmans tes. Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör analysen att detta inte är så konstigt i den nya politiska verklighet vi lever i. ”Margaux är en projektion. Samhället har sanktionerat att på statlig nivå pissa på svaga”, skriver hon i Aftonbladet.
Vad konsekvenserna blir, engagerar varenda PR-expert.
Jag undrar däremot varför vi behandlar influencers som att de är folkvalda. Folk verkar tro att om de trycker på ”följ” så har de också lagt en röst på just den influencern och har därför en demokratisk rättighet att hålla sin influencer-ledamot ansvarig för allt den gör.
Om den inte följer ens egna moraliska kompass, uppstår en kris. Och i den krisen blir man ett nättroll som häver ur sig hat. För där och då känner sig följarna som att de blivit förda bakom ljuset. Som att de lever i en diktatur där influencern gör som hon vill. Och det ska självklart straffas. Det är så bakvänt alltihop.
Influencers är blott den nya tidens skyltdockor som företag betalar för att hänga sina varor på. Influencern blir framgångsrik om hon behåller sin trovärdighet utan att bli för tråkig.
Om influencern tappar sin trovärdighet har inte företagen råd att betala just den skyltdockan mer. Utan inkomst är skyltdockan naken och fattig.
Influencers är ett företag och får man inte in cash, går företaget i konkurs.
Då är man bara en helt vanlig privatperson. Kanske är det där Margaux Dietz till slut hamnar, en störtad drottning utan sponsorer.
Då får följarna som de vill.
Men den kyliga och empatilösa världen består.