Malin Wollin: "Varför pratar vi kön men inte lön?"

Efter reklamen: Tareq Taylor hyllning till flickvännen: "Superkvinna"

Vi satt vid ett tjockt runt bord under ett frodigt träd en bit ifrån Ölands väg 136 och andades ut.

Det var jag och Joachim och två av våra äldsta vänner och med andades ut menar jag att våra barn inte var med. Så många år har gått och här var vi nu, vi har nästan klarat det, vi kan nästan slappna av i mimiken. Vi kan nästan göra det utan cava, men varför?

”Var är våra menyer?” undrar Åsa retoriskt i den fingervarma ­rymden. Inte ens den rollen behöver jag ha.

Åh som jag älskar att vara vuxen. Den här åldern är den bästa åldern och jag tror, jag vet, att det bara blir bättre.

Nej Kent, ni skulle ju vara bättre än så här

"Vi borde prata om smärtan i hjärtat"

Under trädets grönska äter vi från en spridd meny, vi tar det lugnt, det finns inget motstånd och om det blåser vid havet så vet vi inte om det. Innergården är vårt trygga rum och gräset bordet står på fungerar som en naturens ljuddämpare. Vad kan uppstå en sån här kväll som är något annat än välbehag?

Vi pratar om sånt som är intimt och som inte kan återges här, men jag sa ­saker om mitt kön som jag inte kan ta tillbaka, jag har gett dem bilder de inte bad om. Kanske är bilderna för livet, men så är det med det visuella och så är det med vänskap.

Vi pratar om våra barn; våra rädslor och fasor och under just den här delen av kvällen så pratade kvinnorna enskilt, framåtlutat och förtroligt. Som två övernattande flickor under täcket med en ficklampa såg vi ut.

Männen pratade om något annat och det är väl inte så här det ska vara, vi borde göra någonting åt det, vi borde prata om smärtan i hjärtat och de pulserande tinningarnas föräldraskap med dem också. Men ibland hjälper bara en annan kvinnas mjuka läppar som säger försiktiga in­kännande saker och som inte försöker vara så förödande rationell hela tiden.

Varför tar män det så lugnt när det är sällskap på kaosiga havet vi behöver? Håll mitt hår medan jag kräks hopplösheter.

Malin Wollin “Jag känner skam innan jag ens är där"

Malin Wollin ”Jag känner skam innan jag ens är där”

När jag hade sagt det där med mitt kön och Joachim hade sträckt ut ryggen som man gör när man har ämnesvärk så vände jag mig till våra vänner och ­frågade vad de tjänade.

Det ville de inte säga.

För det pratar man inte om.

En del säger att det är typiskt svenskt, andra säger att det är osvenskt.

Vad händer med en människa som har blottat sina månatliga siffror och vad händer om hon som ställde frågan får ett svar?

Pengar är bara pengar. Kön är bara kön.

Alla har ett kön, alla har en lön, men bara det ena får kännas vid.

Varför vill människor inte säga?

Är man rädd att människan mittemot ska göra en kalkyl för sitt inre och ­komma fram till vem som borde ta notan?

Det är inte särskilt troligt att jag slutar fråga, det är inte särskilt troligt att jag i protest slutar berätta vad jag tjänar,

utan att någon undrade.