Lina Wolff om ålderskrisen och nya boken

Efter reklamen: 10 klassiska böcker och samtida succéer du borde läsa

Jag drömde att jag mötte författaren Lina Wolff som skrivit en roman med titeln Promenader i natten där varje nytt kapitel börjar med ”Jag drömde att jag …”.

Nej, det var nu inte riktigt sant. Jag är klarvaken och litterärt uppsluppen när jag når Lina på telefon i Lund där hon bor, men sant är att alla kapitlen i nya boken, som väl mer är att likna vid prosastycken, alltså har titeln Promenader i natten, och att varje stycke börjar med ”Jag drömde att …”.

Det har varit en fröjd att promenera in i natten steget efter Lina där hon vrider och vänder på en författares mångahanda existentiella kval. Hon skriver om mörker som blir till ett slags ljus (galg)humor, om det ensamma livet som författare, skräcken för att tala om sina böcker, ”En intervjusituation i tv är som en bil­olycka det tar veckor att återhämta sig ifrån”, eller om en destruktiv relation i kapitlet Sofistikerad psykopat. Och i Monster med motiv lyckas hon få läsaren att känna stark sympati med en kvinna som slår ihjäl sin man med en yxa när han ligger naken i sovrummet och vrålar ”Kom då din lata kossa!”.

Men det hade kanske inte blivit någon bok alls om inte Marcus Aurelius kommit till undsättning då författaren ligger sömnlös på grund av ett manus som inte ville bli till och med tankar på att byta jobb. Den gamle romerske kejsaren och stoikern, en av litteraturhistoriens stora genom sina Självbetraktelser, dyker upp som ett spöke i nattens drömmar och sätter en självtvivlande författare på rätt kurs.

– Jag började läsa Marcus Aurelius för några år ­sedan, och jag kände att det skulle göra ett stort avtryck i mitt liv, säger Lina. Det passar också bra till mitt temperament, jag är verkligen inte stoisk i mig själv. Jag behöver bara en stor dos stoicism varje dag så går allt bra.

Marcus Aurelius säger till författaren att det finns rum inom människan som måste förbli obegripliga, att en författare måste stå ensam och inte höra något till. Och när hon uppmanas att skriva Promenader i natten och när den väl blivit fullbordad, ska hon lämnas ensam med guden – Skrivguden!

Dagböckerna som avslöjat allt – här är författarna som skakat om kändis-Sverige ordentligt

Skrivandet har varit lustfyllt

Uppdraget blir att skriva fragmentiserad kortprosa som utgår från drömmar. ”Varje bokhandlares ­mardröm”, utbrister författaren. ”Varje författares dröm!” kontrar Marcus Aurelius.

Och så blir det.

– Jag får hoppas på förståelse och ett mirakel, säger Lina och skrattar. Det gamla vanliga narrativet, i alla fall i Sverige, är att kortprosa inte säljer. I Latinamerika har kortprosa en mycket högre ställning.

– Men jag har älskat att skriva den här boken, det har varit så lustfyllt. Nej, kanske inte enbart lustfyllt, man har liksom noter som kan låta på olika sätt när man skriver. När man vaknar på morgonen, hur hörs de i dag? Det är de här noterna man vill ha i den kreativa processen, om det sedan rör sig om mörka ämnen, det spelar mindre roll för själva upplevelsen.

Spöket Marcus Aurelius säger till författaren att hon under fyrtio dygn ska återknyta kontakten med sina inre, nattliga landskap. Talet fyrtio är syndabekännelsens tal, Jesus blev förd ut i öknen av anden för att frestas i fyrtio dygn. Men Lina är inte bara inspirerad av Marcus Aurelius, den chilenske författaren Roberto Bolaño har också haft stor påverkan. Det var han som en gång fick henne att börja skriva.

– Han dog 2003, jag bodde i Spanien då och läste en artikel om honom i El País. Det han tänkte om författande, skrivande, det var superintressant. Jag fick ett kli i fingrarna, och började också skriva.

I en av Bolaños dikter, En promenad genom litteraturen, börjar varje strof med ”Jag drömde att …”.

– Han far iväg i väldigt surrealistiska bilder, men jag tänkte att jag kunde ta samma grepp och göra prosa av det, i lite längre sjok och mer textmassa. Den ingången ger mer frihet än om jag varit tvungen att hålla mig på en realistisk nivå.

Den förra boken, romanen Djävulsgreppet, om en destruktiv relation mellan en man och en kvinna, där handlingen utspelar sig i Florens, hade självbiografiska inslag.

I brottstycket Sofistikerad psykopat skriver hon, ”Jag drömde att jag börjat överväga att skriva en historia om en destruktiv och våldsam relation jag levt i som ung. Jag tänkte: Om jag lyckas skriva om den relationen så kommer den smärta jag gått igenom inte att vara förgäves eftersom jag kommer att dela den med andra. Om jag lyckas skriva om den relationen kommer jag att känna att min smärta haft en mening och denna mening kommer att hela mig.”

9 läsupplevelser i december – bästa böckerna

9 läsupplevelser i december – bästa böckerna

Kan man skriva sig ur ett trauma?

– Det är viktigt med tidsspannet när man skriver om saker som har ägt rum. Det är svårt när det ligger nära i tiden, för då har man ingen distans. Då saknar man förmågan att se tillbaka, och att också se sig själv i ett ofördelaktigt ljus. Jag har svårt att skriva om saker där jag inte också får se mig själv som en komisk del av någonting. Det är ganska osannolikt att alla andra skulle vara komiska, och inte jag själv. Man behöver få blicken, som ska vara ren.

– Fördelen med att man skapar ett narrativ, när man skapar en berättelse, är att till slut vet inte hjärnan exakt vad som hände och vad jag hittade på. I slut­ändan är det berättelsen som lever i stället för det som hände. Det som hände mig den gången i Florens då jag var i slutet av de tjugo, är helt borta nu.

När författaren i den nya boken väl kommer i kontakt med Skrivguden, är det en sträng sådan. Skrivguden ser helst att hon inte träffar några andra människor, han vill ha henne för sig själv. ”Har du helt glömt alla de kluster av plågsamheter som du måste uthärda med en människoman – de tusentals missförstånden och så morgnarna, hövligheten du måste uppbåda innan du druckit kaffe? Det ligger inte för dig.”

– Författaryrket är ju ett introvert och inåtblickande, nästan asocialt vardande. Som man måste vänja sig vid. Det är jobbigt, det tar lång tid. Man får vänja sig vid ensamhet, att driva alla sina projekt själv, det kan kräva nästan omänsklig disciplin. Det kan ju inte vara så kul att vara ihop med en författare, just på grund av denna inåtvändhet, disciplin. När man ­skriver på en roman kanske man inte orkar gå på ­fester. Och hur kul är det med en partner som aldrig vill göra någonting. Som alltid tänker på vad som ska skrivas nästa dag.

– Samtidigt kan man som författare ha ett oerhört behov av nära relationer, just på grund av ensamheten i yrket. För egen del vill jag inte acceptera ensamhet på alla plan i livet, jag försöker hela tiden hitta en ­balans.

I brottstycket Ut genom dörren och in i natten ­skriver Lina ”Jag drömde att jag efter att ha fyllt femtio under några dagar helt glömde skrivandet och i stället endast oroade mig för min kropp”. Det får spöket ­Marcus Aurelius att sucka som bara en redan död kan göra, ”Du talar om ditt kött när du borde göra det bästa du kan av den begränsade tid du har kvar. Ty livet är kort redan när man föds, och inte blir det längre av att tiden går.”

Fascinerande historien bakom succéboken ”De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel”

Anas en 50-årskris?

– Jag hade en stor kris när jag fyllde 40. Det känns nästan som att svära i kyrkan, men jag tycker det var trevligt att fylla 50. Det var någonting som föll på plats inom mig, en känsla i kroppen, man blir lite mjukare, lite försiktigare. Man har gått på en del nitar, fått en del insikter. Man har renoverat, fått barn, skilt sig, känslan av att nu kommer jag nog inte att behöva göra det där mer. Och någonstans tacksam över att få fylla 50, alternativet är ju inte roligt.

Så finns också skrivandet alltid där, i en orolig värld.

– När min mamma dog för tre år sedan, då sa hon på sin dödsbädd: ”Vad du än är med om, tänk på att du alltid har skrivandet att landa i.” Det var fint av henne, det var en av de sista sakerna hon sa. Jag har också vågat vara lite modig i livet, för jag vet att jag alltid kan krypa in i det där hålet. Skrivandet för mig är en plats där jag vet att jag har det bra. Det är hemma!

Marcus Aurelius får slutordet, med tvåtusen års erfarenhet av liv och död, ”Se till att fokusera på det gudomliga inom dig själv, i stället för det helt mänskliga hos andra.”

Lina Wolffs 3 boktips

På avstånd av Hernan Diaz

I denna bladvändare får man som läsare leva exilen och rotlösheten som en svensk utvandrare erfar på bara huden. Jag tror personligen att Hernan Diaz är en av vår tids största författare. Hans romaner är fullkomligt omissbara.

Det är natten av Karolina Ramqvist

I denna essä djupdyker författaren på ett mycket suggestivt sätt i den skrivande människans liv. Vackert, skirt och stundom hjärtskärande.

Bokredaktören: bästa böckerna att ge i julklapp

Bokredaktören: bästa böckerna att ge i julklapp

Vaxbarnet av Olga Ravn

Danska Olga Ravn har skrivit en lysande kortroman om ­häx­-bränningarna i Dan­mark. En bladvändare på ett sällsamt vackert språk, dessutom byggd på verkliga, fasansfulla händelser.