Vi möter superhajpade författaren Karolina Ramqvist
– Det är en fiktionsroman som handlar mycket om minnet, säger författaren i en stor intervju med Femina.
Jag möter Karolina Ramqvist en sommarförmiddag i Stockholm efter att ha tillbringat ett par dagar med hennes ungdomsjag, en ångande, lustfylld tropisk vår på Jamaica året 2002 i nya Den första boken.
Nu är det dock ingen memoar hon har skrivit, det hävdar hon bestämt, även om där finns många paralleller till hennes liv. Vi möter en kvinna i tjugoårsåldern som reser tillbaka till en liten by på den jamaicanska landsbygden där hon några år tidigare haft en omtumlande kärlekshistoria med en ung man vid namn Paul. Den unga kvinnan har skrivit en bok om den tiden, och platsen och mannen dröjer sig kvar i henne. Återbesöket är ett försök att komma till klarhet över relationen, och kanske komma till ett avslut.
Karolina Ramqvist
Gör: Författare.
Ålder: 47 år.
Familj: Man, tre barn.
Aktuell: Med romanen Den första boken (Albert Bonniers förlag).
Hobby: ”Det känns som att allt jag gör blir till någonting annat än fritidsintressen. Min hobby är att titta på konst men också det blir en del av skrivandet. Bilderna tar sig ofta in i böckerna.”
– Som med allt annat jag skriver använder jag mig mycket av mina egna erfarenheter i det jag skriver, säger Karolina. Min förra bok, Bröd och mjölk, var en memoar, men Den första boken är en fiktionsroman som handlar mycket om minnet.
– Huvudpersonen skriver sin första bok när hon är i Jamaica och jag skrev min debutroman när jag var där, med en handling som utspelar sig på platsen. Jag har inte återvänt till den boken, och inte läst om den, men jag började också skriva på den här boken för väldigt länge sedan. Så på ett sätt är det ett återvändande till min första roman, och kanske också ett sätt att försöka skriva om den.
Den unga kvinnan i romanen åker till Jamaica för att skriva. ”Hon ville skriva en bok och bli författare, det var det enda hon hade kunnat tänka sig och det enda hon tänkt att hon kanske skulle klara av att göra” (ur romanen). Väl på plats blir hon snart uppvaktad av Paul, som upptäcker henne på stranden, en vacker ung man med stark utstrålning och en kropp som en grekisk gud. Hon håller honom dock på avstånd, hon har en pojkvän hemma i Sverige som snart ska resa till Jamaica för att hälsa på henne.
Men Paul är påstridig och väcker samtidigt motstridiga känslor hos henne. ”Hon hade sett hur andra drogs till hårdheten, men själv hade hon mest blivit generad, över att han tycktes anta att hon också skulle attraheras av den eller över det den ändå väckte i henne.”
I långa samtal med Paul upptäcker hon andra sidor hos honom, de diskuterar musik och har ett gemensamt intresse för Jamaicas koloniala historia, där Jamaica var centrum för slavhandeln under kolonialismen. Hon är upptagen av frågor om hur världen fungerar, och där möts de. Och så faller hon, låter sig falla in i ett nytt erotiskt landskap där lust och begär sveper med sig henne i en virvelvind och tankarna på den annalkande pojkvännen blir alltmer obekväma. Hjärtat öppnar sig för Paul. ”Det hon kommit att älska var hur det hårda kunde ge vika, hon älskade hur hans ansikte kunde mjukna då hon närmade sig honom, när hon log och rörde vid honom eller fick honom att le och skratta högt.”
Varför kommer Den första boken först nu?
– Jag skrev ansatsen till den för kanske tjugo år sedan, men sedan fick den ligga. Jag behövde kanske distans till den här tiden, och hade annat att skriva. Det är alltid så för mig på något vis, böckerna ligger och väntar på något slags internt lager, och vissa ligger i vägen för andra. I efterhand kan jag kanske se böckerna som olika faser i psyket.
– Men jag tror ändå att jag triggades i gång av någonting jag läste om att det inte finns någon omöjlig kärlek i vår tid, det satte i gång någonting hos mig, jag kände att det påståendet inte var sant. Den unga kvinnan i romanen och Paul kommer från så olika förutsättningar, de har så olika möjligheter att röra sig i världen. Hon har inte heller några stora ekonomiska möjligheter som ung kvinna med författardrömmar, men hon har en mängd andra privilegier.
Den unga kvinnan i romanen har kommit för att skriva en bok, hon letar material för skrivandet, vill utsätta sig för livet. Hon trivs inte med den hon är där hon kommer ifrån, vill bli en annan, den hon känner att hon innerst inne är.
”Hon hade velat förändras och hon hade velat vara en annan. Många år senare, när hon var äldre, skulle hon läsa någonstans att all förälskelse kom ur en önskan att förändras och bli en annan, och då skulle hon erinra sig den hon var nu och att det var det hon hade velat.”
Men där och då, nyss fyllda arton år, är hon osäker på vad som får henne att känna det hon känner.
– Hon vet inte om det är platsens magi eller att han bjuder in henne i den här världen som färgar hennes blick på honom. Som får henne att älska honom så mycket. Eller att hon älskar honom för den han är, och att han älskar henne för den hon är.
När hon första gången kommer till Jamaica ser hon saker hon inte känt till tidigare, hon ser hur många unga män låter sig uppvaktas av kvinnor tillresta från utlandet. I den lilla fiskebyn har man alltmer börjat livnära sig på turismen, och de unga män som vuxit upp i den miljön hittar hellre en vit kvinna som kan försörja dem än att riskera livet som fiskare ute till havs om nätterna.
– Hon blir obekväm, undrar om hon är som de kvinnorna. Men det är Paul som har valt henne, hon kom till Jamaica för att skriva, hon har inte rest dit med tanken på att träffa en man.
Hur hittar man tillbaka till den unga kvinnan inom sig själv?
– Det var faktiskt ganska lätt, kanske för att jag började planera boken för så länge sedan så fanns det ett slags lätthet i att jag visste på vilket sätt jag ville skriva den. Just att åkalla den unga romanfigurens upplevelser blev väldigt njutbart på något sätt. Det kan då vara mitt minne, en annans minne, det kollektivas minne. I det här fallet då en plats jag befunnit mig på en gång, och på det viset tyckte jag om att gå in i alla de här detaljerna, måla upp de här bilderna.
Hon ser en tendens till att man i den tid som är gärna läser framför allt kvinnliga författares romaner som självbiografiska.
– I vår tid som är så besatt av den personliga berättelsen är intresset för författaren som person utanför litteraturen också stort. Jag har skrivit en essä om det, Det är natten, om klyvnaden i en författare att vara den som skriver och att vara den här fysiska personen som går omkring i sitt fysiska liv och väntar på att börja skriva. Och till det den tredje enheten som sitter så här och försöker tala om det hon har skrivit, det kan vara på en scen eller i en tv-soffa, det är väldigt svårt.
– Där finns ju en skräck att förstöra för läsaren, för det som är det verkliga mötet med författaren är ju det som sker på boksidorna. Jag tänker mig läsaren som den som fullbordar romanen. När man sitter och skriver så har man full koll på språket, men när man sitter och talar så här kan man inte kontrollera språket på samma sätt, för då uppstår språket i det sociala mötet.
Den unga kvinnan i romanen, ”För henne var det bara skrivandet som gjorde verkligheten verklig, begriplig, men det var också bara genom det som hon kunde fly undan den”.
– För mig är skrivandet som ett fordon för att uppleva saker. Det är ett sätt både att ta sig in i livet, och att uthärda det. Det kan man känna när man har skrivit färdigt en roman, skrivandet är en behaglig plats där inget annat kan nå en. Sedan blir man färdig och då är man en tid mer öppen för livet och levandet och de mänskliga relationerna runt omkring. Som ju är så mycket svårare att kontrollera.
Nu är hon fyllda fyrtiosju, har man och tre barn. Hon skriver om den unga kvinnan som en gång var: ”Hon visste inget om den hon skulle bli och om hur hon skulle försöka sträcka sig tillbaka mot den hon var nu, sträcka sig mot sig själv och honom som mot två främlingar hon inte skulle kunna låta bli att betrakta.”
– Jag kan känna både främlingskap och närhet till den jag en gång var, det är mycket man återkommer till i medelåldern. Där finns tankar som är desamma, samtidigt som jag utsatt mig och försökt olika saker genom åren som präglat mig och gjort mig till den jag är i dag.
Där finns en erfarenhet som kopplar kärlek till luktsinne, ”varje gång hon upphört att älska en man hade det börjat med att hon slutat tycka om doften av honom och snart inte kunnat stå ut med den”.
– Vissa saker råder man inte över, säger Karolina till avslut och skrattar.
Karolina Ramqvists 3 boktips
Det enda barnet av Guadalupe Nettel
En roman om tre kvinnors olika sätt att tackla moderskapet. Översättning: Hanna Nordenhök.
Driftens väg av Lise Tremblay
Fem noveller om livet efter äktenskapet. Översättning: Elin Svahn.
Canción av Eduardo Halfon
En prosaundersökning av författarens skiftande identiteter. Kommer i svensk översättning av Hanna Nordenhök.