”Jag vågade inte säga att den fulla mannen var min pappa”

Efter reklamen: 10 hollywoodstjärnor som inte dricker alkohol - därför är de nyktra

Klockan har passerat tolv på natten. På tunnelbanan sitter jag, smått orolig som vanligt. Tunnelbanan fylls med folk, och en märkbart berusad man kliver ombord. Han pratar högt, svajar och stapplar. För ett ögonblick ser han aggressiv ut, men plötsligt kan man skymta en sorgsenhet i hans ansikte. Jag sitter kvar och tittar på honom. Han är helt i sin egen värld, långt inne i berusningen.

Bredvid mig sitter Elly Jelena Aspaas. Jag känner henne knappt, men vi har varit på samma födelsedagsfest och ska båda åt samma håll hem. Den fulla mannen går gång på gång förbi oss. Fram och tillbaka. Orolig som jag är, tittar jag lite skrämt på Elly. Hennes svar kommer jag alltid minnas, för det var kanske det finaste och mest sårbara någon har sagt till mig.

– Han vill ingen annan något ont. Han har bara ont i sig själv. Så var det också med pappa.

Resten av resan satt vi och pratade om hennes pappa. Både på gott och ont. Och nu ska jag också dela den här historien med dig.

Ellys pappa kämpade med missbruk

En gång var det nämligen Ellys pappa som var den fulla mannen på tunnelbanan. Även om han var så mycket mer än det folk såg när de skymtade honom på tunnelbanan. Trots att Elly älskade sin pappa, skämdes hon samtidigt som tonåring.

– Jag minns så väl en dag när jag åkte tunnelbana med några vänner.

”Kolla på den där fulla mannen”, skrattade de.

Katie attackerades med syra – vändningen efter 16 år

Det de inte visste var att det var Ellys pappa. Som tonåring ville hon så gärna smälta in i mängden. Att växa upp på västkanten i Oslo som osäker tonåring gav en längtan efter ett klassiskt, normativt liv, som det verkade som alla runt henne hade.

– Jag var femton år, ung och skör. Jag vågade inte säga att den fulla mannen de skrattade åt på tunnelbanan var min pappa, så jag låtsades som ingenting.

Vid den här tiden bodde hennes pappa på ett hem för drogberoende på Hovseter.

– Det gjorde att jag ofta mötte honom när han var berusad, eftersom vi bodde i samma område.

När hon till slut gick av tunnelbanan, gick hon hem och berättade om händelsen för sin mamma.

– Jag grät så mycket och var helt förstörd när jag kom hem till mamma. Det dåliga samvetet åt upp mig inifrån.

Händelsen blev på många sätt en vändpunkt för henne.

– Mamma har alltid varit rak och ärlig. Hon ville mig bara gott och ville alltid det bästa för mig. Jag minns att hon sa till mig: ”Nu måste du ta ett beslut. Antingen måste du acceptera pappa för den han är, eller så måste du bryta kontakten”.

Samtalet med mamman skulle bli betydelsefullt. Ett år senare träffar hon honom återigen full på tunnelbanan. Den här gången bestämmer hon sig för att erkänna att det är hennes pappa. Hon reser sig, går fram till honom och ger honom en stor kram.

– Det var som om mammas kloka ord dök upp i mitt huvud när jag såg honom. Att äntligen våga erkänna att han var min pappa var en lättnad. Jag kände att jag fick bort hundra kilo från mina axlar. Nu visste folk det, och jag behövde inte längre dölja det.

Efter det lossnade det för Elly, och det blev allt lättare för henne att möta honom.

– Pappa har aldrig varit elak mot oss. Han har alltid haft ett stort hjärta, och var god rakt genom. Så beskrev alla honom som kände honom.

Växte upp i ett kärleksfullt hem

Elly växte som många andra upp i ett hem tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster. Vissa dagar kunde hon sitta på golvet, som var fullt av deras leksaker. På golvet där Barbiedockor, mjukisdjur och dockkläder låg huller om buller, kunde hon sitta i timmar och leka med pappa. Andra dagar var han helt borta. Borta i fyllan. Elly minns tillbaka, som liten var det en del hon inte förstod.

– Hela min barndom har mamma alltid varit bra på att förklara att pappa inte var som alla andra. Vi bodde tillsammans med pappa ett bra tag, och jag såg honom aldrig full som liten. Mamma skyddade oss alltid väldigt.

Ingen kom på Marias babyshower: ”Gick in på toaletten och grät”

Det var först när Elly var runt åtta år som hennes fars missbruksproblem började bli riktigt svåra. När det blev värre fattade mamman beslutet att han måste flytta ut och inte längre kunna bo tillsammans med barnen.

– Det var för vårt bästa. Mamma såg till att förklara varför pappa inte var hemma. Vi fick fortfarande ha kontakt med honom, men då försäkrade alltid mamma sig om att han inte var märkbart berusad när vi träffade honom. Det handlade aldrig om att mamma inte älskade pappa, utan att hon ville ge mig och lillasyster en så bra uppväxt som möjligt.

Trots att han flyttade ut har han alltid varit en stor del av familjens liv. Han var där, år efter år – på 17:e maj, födelsedagar, jul och nyårsaftnar.

– Pappa var alltid välkommen. För mormor var han som en extra son, och de hade ett väldigt starkt band. Trots att pappas familj var från Nordnorge hade han alltid ett hem hos oss.

Elly fortsätter att se tillbaka. När hon blev äldre började hon också förstå mer. Hon hade tagit beslutet att ha pappan i sitt liv, vilket ordnades på bästa möjliga sätt.

– Pappa har bott på många olika ställen och varit på avgiftning. Vi besökte honom ofta där också. Trots att han haft det livet han haft, har vi aldrig tvivlat på att vi varit älskade.

Hon berättar om mamman och pappans starka band. För hennes pappa Johannes var Ellys mamma, Johanne, hans klippa genom hela livet. De föll för varandra tidigt och hade ett speciellt band.

– Mamma har alltid älskat honom, trots att han hade missbruksproblem. Hon har aldrig sagt något ont om honom, och har gett honom utrymme att vara pappa, det var ju allt han ville. Samtidigt satte hon gränser.

Johannes Eduardo Vaag, hennes pappa, var så mycket mer än bara drogerna. Han var en energisk, kreativ och aktiv ung man, med ett hjärta för alla runt sig.

– Han har alltid varit aktiv, en sådan som älskade fotboll och snowboard. Han var till och med distriktsmästare i simning. De här sidorna fanns alltid hos pappa. Jag minns när vi besökte honom på avgiftning, då var det ordnat för att vi barn skulle kunna göra aktiviteter ute med honom. Vi åkte ofta i slalombacken tillsammans. Han sparade pengar för att köpa slalomutrustning och snowboard, och det var han som lärde mig att åka bräda. De stunderna tillsammans i backen har betytt mycket.

Ville vara en bra pappa

Även när drogproblemen blev värre hade han alltid berättat för alla vänner runt sig att han hade barn.

– Med tiden fick han många vänner som också var narkomaner. En av dem var mycket konstnärlig och talangfull. Jag minns att vi fick veta att den här kompisen till pappa hade sytt ett stort porträtt av mig och lillasyster. Hans olika rum på de ställen han bodde var alltid fyllda med bilder på hans barn.

Lena Maria: Jag trodde inte någon kunde älska mig

Johannes var också konstnärlig. Han ritade mycket, och det var han som introducerade Elly för musikvärlden. Ofta kunde Elly prata i timmar med pappa på telefon. Han var omtänksam, sparade det lilla han hade för att kunna ge sina barn det de önskade sig.

– Det var han som köpte balklänningen jag hade önskat mig till balen i tionde klass.

Hela hennes barndom sa han alltid till henne:

”Jag älskar dig, saknar dig.”

Ibland avtjänade han kortare straff för ringa narkotikabrott. När han satt inne fick han på många sätt ordning på sitt liv och kom i bättre rutiner.

– Det låter kanske konstigt, men jag tyckte om när pappa satt inne, för då visste jag var han var och att han var drogfri.

När han kom ut efter att ha avtjänat sitt straff, lovade han gång på gång att han skulle sluta med drogerna.

– Vi hade alltid ett hopp, han gav oss tomma löften. Gång på gång möttes vi av besvikelser. Vi bad honom vara ärlig, och till slut berättade han den hårda sanningen, att han inte tänkte sluta använda droger.

Trots att Johannes var mer än drogerna, påverkade de honom och deras liv stort. I perioder kunde de gå länge utan att höra något från honom.

– Rädslan för att pappa inte skulle ha någonstans att sova när det var kallt ute på vintern, eller att han en dag skulle ta en överdos, har alltid funnits där. Han balanserade på en lina som kunde brista när som helst.

Ödesdigra samtalet

Så en dag brister linan han balanserar på. Elly gjorde lumpen i Bardufoss, och på väg ut från kasernen kollar hon sin mobil. Skärmen visar tio missade samtal från mamma. Hon ringer upp och får höra det hon fruktat hela sitt liv.

”Din pappa har tagit en överdos, du måste komma hem nu.”

– Min kropp gick in i panikläge och jag hyperventilerade. Min kapten kom ut och frågade vad som hänt. Jag kunde inte få fram ett enda ord och la bara på telefonen i örat på mamma.

Hon blev tagen till försvarets sjukstuga. Tankarna och minnena snurrar i hennes huvud. Innan hon gick in i lumpen hade hon besökt pappan som satt inne för att avtjäna ett längre straff. Han såg frisk ut och hade varit drogfri ett tag. Det kom som en chock.

– Sjuksköterskan var ärlig mot mig. Hon sa att det var mycket osannolikt att han skulle överleva.

En timme senare skickades hon hem.

– Försvaret var snälla och ordnade för mig så att jag kunde komma hem snabbt. Timmen jag väntade på att få åka kändes oändligt lång. Jag blev körd till flygplatsen. Under hela turen grät jag, tårarna slutade inte rinna. Jag minns inte ens hur jag kom från Gardermoen till Ullevål sjukhus. Det kändes som en feberdröm.

Rachel drack en flaska vin varje kväll – det här symtomet fick henne att sluta

På Ullevål möts hon av hela familjen, också hennes storebror, en son Johannes fick mycket ung och som han hade lite kontakt med. Pappan ligger stilla i sjukhussängen, som om han bara sover. Tuberna slingrar sig längs hans kropp, och små ljus blinkar svagt från maskinerna som övervakar hans hjärtslag och andning. Det enda som bryter tystnaden är det jämna, mekaniska ljudet från respiratorn.

– Det var som en film. Rummet med hjärtmonitor, pipande ljud, sjuksköterskor, skärmar. Jag blev helt överstimulerad. Rummet var fullt av ljud, men allt jag ville ha var tystnad. Det värsta var att se hur förstörd min lillasyster var. Som storasyster har jag alltid beskyddat henne, men nu var även jag förkrossad.

Tillsammans med lillasystern satte hon sig i den trånga sjukhuskorridoren. I hennes knä låg lillasystern.

– Hon var så trött att hon gråter sig till sömns. Vi sov båda vid pappa den natten, med huvudet intill varandra.

Sa farväl till pappa

Johannes kropp hade inget mer att ge. Läkare hade efter klinisk bedömning rekommenderat att respiratorn skulle stängas av. Innan det fick Elly ta ett sista farväl ensam med honom.

– De sa att han kanske kunde höra mig, och när jag pratade med honom såg vi hans puls gå upp. Det kändes som om han tog till sig de sista orden, och att jag fick ta farväl. Jag gillar åtminstone att tänka att han hörde oss.

Hon berättar om det dåliga samvetet och orättvisan som kom över henne.

– Man ska inte behöva säga farväl till sin pappa som nittonåring.

Hon stannar upp för att torka tårarna innan hon fortsätter.

– När de stängde av respiratorn stod vi alla där. Jag minns hur vi såg de livstecknen sjunka. Till slut var det bara en rak linje. Det kändes som om det bara var vi, och inget annat.

– När jag kom hem var allt dimmigt. Jag var helt bedövad, och grät inte på en månad innan begravningen.

Hon berättar om det starka bandet med mamman. Hon som alltid skyddat dem.

– Att se hur ont hon hade knäckte mig. Jag minns att jag tänkte, vem ska ta hand om henne?

Inför begravningen tog Elly på sig mycket ansvar för att hjälpa till. Det gav henne på sätt och vis möjlighet att fokusera på något annat. Samtidigt ville hon bidra till en så fin begravning som möjligt.

– Begravningen hölls på samma ställe som min syster döptes och jag konfirmerades.

Så kom tystnaden, tomheten och känslorna.

– På många sätt var det värst efter begravningen. När alla går tillbaka till sina vanliga liv, medan man själv sitter kvar med sorgen.

För Elly blev lumpen en slags räddning i sorgen. De gav henne tid, och hon fick den permission hon behövde.

– Min chef var väldigt fin och brydde sig om hur det gick för mig. När jag kom tillbaka till Försvaret var det en räddning. Jag fick hålla mig upptagen och kunna tänka på något annat.

Bytte riktning efter pappans död

I efterhand har Elly fortsatt kämpa för sin pappa. Nu studerar hon till sjuksköterska på Lovisenberg diakonala högskola. Med utbildningen hoppas hon en dag kunna arbeta med att hjälpa drogmissbrukare.

– Jag ville egentligen bli polis, men när pappa gick bort gjorde jag en helomvändning och sökte sjuksköterskeutbildningen. Nu vill jag hjälpa andra i samma situation som han. Samtidigt vill jag bli en sjuksköterska som kan ge det stöd jag själv behövde när pappa gick bort.

I samband med Överdosens dag har hon hållit tal, skrivit debattartikel hos Aftenposten och senare hållit tal i Oslo Domkyrka.

Emma kallades för monster – står upp mot mobbarna

Sensommaren 2023, i samband med Överdosens dag, placerade Elly ett par skor på marken. Runt henne låg 642 par skor. Skoparen symboliserade alla som gick bort av en överdos under det gångna året. Bland dessa fanns Ellys pappa.

– Det var något med att komma dit och se alla människor som också hade förlorat någon till droger. Jag har fått mycket fin respons.

Hon minns särskilt en tjej som kom fram till henne efter att hon hållit sitt tal i Oslo Domkyrka.

– Hon klappade mig på axeln och sa att det var många som behövde detta tal, och berättade hur mycket hon uppskattade att jag höll det. Det var en ögonöppnare för mig.

Efter detta har hon fortsatt vara aktiv inom drogpolitiken.

– Istället för att gräva ner mig själv vill jag använda sorgen för att ge till andra som behöver det. Det är mitt mål, avslutar hon.

På hennes arm har hon en tatuering: "Glad i dig, älskar dig, saknar dig," står det skrivet i bläck. Djupt inristat i hennes hud. På det här sättet är hennes pappa alltid med henne, för evigt, var som helst, överallt, oavsett.

Artikeln publicerades ursprungligen hos Feminas norska systertidning kk.no.