Maria blev bestulen på sina barn: ”Jag har aldrig gett upp er”

Efter reklamen: HÖR MARIA BERÄTTA SIN HISTORIA

Maria Skenegård föddes i Libanon och kom till Sverige som sjuåring. Hit kom hon med sin pappa, sin syster och sina bröder. Mamman lämnades kvar i kriget i Libanon.

Maria, som föddes med ett annat namn, minns sin barndom i Sverige som trygg. Inget krig och inga tjutande sirener på nätterna. Det var fridfullt, trots att hon saknade sin mamma.

Men livet förändrades när hon blev tonåring. Pappan blev allt strängare och reglerna hårdare. Hon växte upp i en hederskultur. När hon var fjorton år giftes hon bort för första gången, då till en drygt tio år äldre man. När Maria inte ville leva med honom ansågs hon vara en skam för familjen, hon stängdes in och isolerades. Efter några år hade pappan hittat en ny man till henne.

Bara dagar innan bröllopet skulle äga rum lämnade den då 18-åriga Maria allt bakom sig. Hon fick hjälp av en präst och bytte namn, flyttade till en ny stad och började successivt bygga upp ett nytt liv. Maria ville leva i frihet, hon ville ha rätt till sin egen vilja.

En dag läste hon en artikel i tidningen om en ung kvinna som befann sig i en liknande situation. Kvinnan i tidningen var Fadime Şahindal, de var jämngamla och Maria tog kontakt med henne.

– Vi var två unga kvinnor som hade flytt nästan samtidigt och hittade varandra i våra hemska situationer.

Marias och Fadimes kamp såg olika ut. Fadime ville skapa samhällsdebatt och Maria ville vara i fred, men båda två delade samma dröm: Att få leva i frihet.

21 januari 2002 kom nyheten som skakade om Sverige. Fadime hade mördats av sin egen pappa.

– Jag blev väldigt rädd såklart. Jag blev ännu mer försiktig. Jag ville bara ha min frihet och leva som en fri kvinna, utan att skada någon annan eller mig själv.

Så känner du igen signaler på hedersförtryck

Barn förs från Sverige mot sin vilja: ”Ett enormt svek”

En familjedröm som blev en mardröm

När vi träffar Maria har flera år gått sedan hon flydde från sin familj. Nu har hon en till historia att berätta.

Efter att hon flytt från sin familj byter hon identitet, hon väljer namnet Maria och försöker på egen hand bygga upp en stabil närvaro. Hon började längta efter någon att dela sitt liv med och hon längtade också efter barn. En dag träffar hon en man som hon faller för direkt. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Paret blev kära och Maria fick äntligen leva med en man hon valt själv. Mannen kom, precis som Maria, från Libanon men verkade uppskatta hennes självständighet och syn på frihet. Drömmen om barn och familj blev sann, inom bara några år hade paret två söner och en liten flicka. Men allt som började som en vacker familjedröm blev senare en mardröm. Första slaget kom när Maria var gravid. En knytnäve rakt i magen. Sedan eskalerade våldet.

Maria anmälde honom och han dömdes till fängelse. Efter det ville Maria skiljas, men han vägrade.

– När jag begärde skilsmässa försökte min exman göra allt för att behålla mig. Det var inte acceptabelt att begära skilsmässa, för det skulle betyda att han förlorade mig och barnen, säger hon och tillägger:

– Det är någon slags kontroll. Så länge jag är gift med Maria har jag kontroll över henne. Släpper jag henne tappar jag kontrollen, och tappar jag kontrollen har jag tappat min värdighet och min status i gruppen jag lever i, säger hon och poängterar att det är enkelt förklarat.

Maria fick återigen uppleva det förtryck hon som 18-åring flydde från.

– Även om förtrycket har skilt sig från min egen familj till min exman har det ändå samma grund. Det handlar om att man ska behålla sin värdighet inför andra.

Maria tycker att begreppen hedersvåld eller hedersförtryck är problematiska. Att man pratar om heder i form av något negativt.

– Förtrycket handlar inte om heder utan det handlar mer om frihet. Det handlar om att människor blir straffade och förtrycka för att de själva vill bestämma hur de vill leva, säger hon och fortsätter:

– Heder besitter vi alla och det bra att vi har en hederskänsla i oss. En hedersam person är inte den som mördar sina barn. En hedersam person försvarar sin familj. Det är därför jag tycker det har blivit så feltolkat.

Förstod redan som barn att hon som flicka inte hade samma rättigheter.

Madeleine flydde från sin familj: ”Hellre ta risken att dö än att vara kvar”

Pappan tog barnen mitt framför ögonen på henne

Efter att Marias exman avtjänat sitt straff befann han sig i Libanon och Maria var med barnen i Sverige. Han ville träffa sina barn och att familjen skulle komma till Libanon på semesterresa. Hon var trött efter år av en destruktiv relation, hot och förföljelse. Hon ville att hoten skulle upphöra och satte sig till slut på flygplanet tillsammans med sina tre barn. Det fanns inget annat alternativ. Men redan när de landade i Libanon anade hon oråd.

– Jag förstod redan på flygplatsen att det var någonting som inte stämde. Det första jag gjorde inne på flygplatsen var att gömma barnens pass.

Marias magkänsla hade rätt. Utanför Beiruts flygplats stod två bilar och väntade på dem. En av bilarna tog deras väskor, den andra tog barnen.

– Min exman och hans far tog barnen. De stängde bildörren och jag lämnades kvar där utanför. Men jag sprang fram och hoppade in i bilen. Efter några mil kastades jag ut och de körde vidare med barnen. Då förstod jag att jag förlorade barnen.

Maria stannade i Libanon under flera månader för att försöka träffa sina barn. Hon försökte desperat att få hjälp från både myndigheter, släkt och advokater.

– Som vilken annan mamma som helst gav jag inte upp. Barnens förflyttades hela tiden och jag fick leta runt.

Till slut var Maria tvungen att åka tillbaka till Sverige igen för att göra en anmälan. Planen var att åka tillbaka till Libanon igen och fortsätta strida för sina barn. Men så blev det inte.

– På flygplatsen blev jag stoppad av ett telefonsamtal från Libanon. De hotade med att om jag kommer över Libanons gränser, kommer jag aldrig komma ur landet igen.

Marias lilla flicka var då tre år gammal. Mellanpojken var fem och den äldsta sonen sex. Det dröjde åtta år innan Maria fick träffa dem igen.

Kampen om att få tillbaka sina barn

Tiden efter hamnade Maria i en djup depression. När hon kom hem till Sverige började kroppen säga ifrån.

– När jag var i Libanon var det bara en kropp som rörde sig som någon slags maskin. Det enda jag hade i huvudet var att få tillbaka barnen till Sverige. När jag kom hem hade jag inga krafter kvar. Jag hamnade i en djup depression där alla sinnen bara stängdes av. Jag kände ingenting.

Men styrkan kom tillbaka. Maria kom till ett vägskäl.

– Jag tänkte att antingen kan jag lika gärna dö eller får jag stå på benen igen.

Hon reste sig och började kämpa för barnens skull. Hon hade mycket kontakt med UD som hjälpte henne på olika sätt. Men hon fick alltid samma svar: Man ska se till att barn inte kommer från landet. Har de kommit från Sverige blir det väldigt svårt att få tillbaka dem.

På något sätt har Maria lyckats hålla sig stark. Efter år av kamp och saknad har Maria lärt sig att ladda om batterierna när det behövs.

– Jag är ingen mirakelmänniska. Jag är inte starkare än någon annan. Man lär sig att ta fram styrkan på något sätt. Det har blivit en vardag för mig. Det är den där mammakraften som kommer fram. Att aldrig ge upp sina barn.

– Jag kan sitta och prata i timmar, dagar, år om hur mycket jag saknar dem. Det blir som en smärta inifrån. Hur ont det har gjort.

I dag har den äldsta sonen kommit hem till Maria. Vägen dit är en lång och komplicerad historia som innehåller åtta års kamp. Nu lever de ett bra och lyckligt liv i Sverige där Maria arbetar och sonen går i skolan.

Genom telefon- och videosamtal har hon i dag även kontakt med de andra två barnen. På distans kan de laga mat tillsammans och prata i fred. I dag är barnen tonåringar och Maria har en förhoppning om att de en dag kommer hem till sin mamma.

– Jag brukar säga att man aldrig ska ge upp, även om det ser väldigt mörkt ut. Man ska aldrig tappa hoppet om någonting. Tror man på något och har ett mål ska man kämpa för det, säger hon och tillägger:

– Jag försöker hela tiden berätta hur vi lever här, hur mycket jag saknar dem och hur mycket jag vill ha dem hos mig. Men jag skulle aldrig tvinga dem mot deras egen vilja att bo hos mig. Varken nu eller sen. För skulle jag tvinga dem skulle jag inte vara bättre än någon annan. Då gör jag samma sak som deras pappa har gjort.

När vi pratar om barnen blir hon känslosam och skakig på rösten. Att förlora sina barn är en sorg hon inte kan sätta ord på.

Miranda giftes bort som 13-åring – försökte ta sitt liv

Om du hade haft dina barn här nu, vad hade du velat säga till dem?

– Att jag aldrig har gett upp er. Jag har aldrig lämnat er och jag älskar er.

Om du får tänka framåt, vad är din största dröm och önskan?

– Att jag ska sitta vid köksbordet och äta middag med alla mina tre barn.

Hur kan det här hända? Hur kan barn föras bort mot sin vilja?

– Vi vet om att det här sker och vi vet anledningen till att det händer. Jag tror det handlar om en rädsla att sätta stopp för saker och ting innan det sker.

– Jag vill inte peka ut någon och kan inte säga exakt vad felet är. Men jag tror vi ska våga mer. Våga följa en magkänsla över att någonting går snett i ett visst hem eller om det finns risk för att det här barnet kommer åka illa ut, oavsett hur den råkar illa ut. Då måste man agera och ta tag i det. Man kan inte vänta, man ska inte vara rädd för att agera.

I dag föreläser Maria om frågor som rör hedersvåld och förtryck. Hon vill skapa en bredare och djupare förståelse mellan olika kulturella grupper men också en förståelse för vad heder egentligen betyder och bottnar sig i. Hon har lärt sig leva med saknaden av sina barn och försöker använda sin bakgrund och historia för att sprida kunskap.

– Jag tycker det är viktigt område att prata om. Jag har själv har levt i den kulturen. Jag har blivit berövad min frihet på många olika sätt.