Miranda giftes bort som 13-åring – försökte ta sitt liv

Efter reklamen: Miranda levde under hedersvåld i 18 år – berättar sin historia

Mirandas mamma spottar en loska vid farstutrappan.

– Innan den här har torkat ska du vara hemma igen.

Miranda är sju år gammal när hon får lära sig att hon inte får vara borta från hemmet längre än vad som är absolut nödvändigt. Ett ärende till grönsakshandlaren eller bageriet har hårda tidsgränser, och är det kö hos någon av dem vet hon att det är hon som kommer beskyllas för att dra ut på tiden och därför straffas.

Så uppfostrades Miranda i 70-talets Iran.

Miranda gjorde allt hon kunde för att anpassa sig till de snäva reglerna och höga förväntningarna – men det spelade ingen roll. När ryktet började gå om att killar tittade efter henne som 13-åring fanns det i familjens värld bara en sak att göra. Trots att Miranda själv aldrig ens mötte killars blickar på gatan och knappt lämnade hemmet var hon tvungen att giftas bort för att inte bli en ”smutsig hora”.

Vem som skulle bli hennes make var sedan länge bestämt, även om hon själv inte hade fått veta något om det. Mammans kusins barn, som var tio år äldre än Miranda, hade sett ut henne som sin blivande fru redan när hon var sju–åtta år.

– Jag gjorde bara som jag var uppfostrad som barn, bjöd honom på en kopp te och öppnade böneduken åt honom. Det gjorde att han tyckte att jag var hans framtida fru.

När Miranda pratar om sin forna make säger hon aldrig hans namn eller ”min man” – bara ”han” eller ”mannen jag giftes bort till”.

Vid 13 års ålder och mot sin vilja gifter sig Miranda med mannen hon ska komma att tillbringa de kommande 18 åren tillsammans med. Hon känner sig helt maktlös och ser inga sätt att ta sig ur situationen. När han kysser henne dagen efter ceremonin blir hon livrädd – hon tror att det kan göra henne gravid.

På grund av att hennes bror, som tidigare suttit fängslad i Iran, har fått uppehållstillstånd i Sverige har också Mirandas pappa flyttat dit, och Miranda och hennes man flyttar efter. Under resan mot Sverige förgriper sig maken på henne för första gången, och hon drömmer om att hennes pappa ska rädda henne från tvångsäktenskapet – han hade inte varit på plats i Iran under ceremonin.

När de kliver av tåget från Malmö i Uppsala inser hon att det inte kommer ske. Hon är en gift kvinna nu, inte längre hans ”lilla prinsessa”.

Mirandas nästa hopp ligger hos socialtjänsten. Hon har hört mycket om hur Sverige är kvinnornas land, där de har lika mycket rättigheter som männen. Men efter det första mötet med de två socialsekreterarna i Uppsala står det klart för henne att den där omtalade svenska jämlikheten inte gäller henne.

– Jag har verkligen den där önskan och drömmen att Sverige kommer göra något för mig. Men det alla visar är att de hör ingenting, de ser ingenting. Svenskarna är rädda för att bli kallade rasister. Det är hemskt.

Under mötena med socialtjänsten lyckas maken övertyga socialsekreterarna om att han ska bo med Miranda och hennes pappa, i stället för att bo på flyktingförläggning. De har inget vigselbevis, men bilder på Miranda i bröllopsklänning räcker som bevis på att den tysta 14-åringen som knappt vågar möta deras blick är gift.

– De kollar på bilderna och säger ”Vad gullig du är, vill du inte leka med dockor nu?”. Då ville jag verkligen bryta ihop och säga: Ja, det vill jag. Men jag får inte. Men jag är tyst och fortsätter bara titta på golvet.

I Iran hade Miranda fått sluta skolan i femte klass, men i Sverige råder skolplikten, och hon får vid nyss fyllda 14 år börja femman igen. Från dag ett är hennes make med och styr och ställer i skolan. Han följer henne till skolan på inskolningsdagen som lika delar make och förälder, och han blir genast upprörd när han inser att det går pojkar i klassen. Att han högljutt ifrågasätter det väljer lärarna att blunda för.

På samma sätt blundar de för hans dagliga besök. Knack knack knack låter det på klassrumsdörren minst en, två, tre gånger om dagen – och han sticker in huvudet i klassrummet och ber om att få prata med sin fru. Varje gång skakar Miranda av skräck. ”Vad gulligt att han är så kär i dig”, tycker läraren.

– Jag hade migrän nästan varje dag. Jag är stressad och rädd, i skolan är jag rädd att han är efter mig, om jag skrattar är jag rädd att han ska få veta det. Jag hade alltid panik över att han skulle kunna vara utanför klassrummet.

Hon får aldrig slappna av. Som gift kvinna förväntas Miranda hela tiden behaga sin man på alla sätt – hon ska laga all mat, hålla efter hushållet, vara attraktiv för honom och tillfredsställa honom sexuellt. Skolan är inget han tycker att hon ska fokusera på, så läxorna kan hon bara göra när hon har tid över. De fysiska slagen uteblir, men hans hånfulla ord och skrikande utskällningar är inget mindre än psykisk terror, och flera gånger i veckan utnyttjar han Mirandas kropp sexuellt för sin egen njutning.

– Jag måste ställa upp för honom som min man när det gäller sex, det är bara så. Varje gång han skrämde mig eller jag kände obehag och vände mig till någon vuxen fick jag höra ”han är din man, han får göra vad han vill”.

Hon får inte delta på gympalektionerna, för det är killar där. När han får veta att hon varit i grupp med killar på hemkunskapen tvingar han läraren att byta Miranda till en grupp med bara tjejer. Gång på gång utövar han sin makt över sin minderåriga fru, och gång på gång låter det svenska skolsystemet honom göra det.

– Skolan accepterade allting. Varför stoppade de inte honom och sa att ”det räcker, skolan är för ungdomarna”?

I nionde klass blir Miranda gravid, efter tjat och påtryckningar från familjen. När lärarna får veta att hon är gravid är det inte svårt för henne att hoppa av skolan, trots skolplikten, och efter det hörde ingen av sig från skolan igen. För Miranda blir hennes dotter en lekkamrat, ett sällskap och en trygghet, någon hon älskar mer än allt annat. Men hade hon trott att maken skulle låta henne vara efter förlossningen, så hade hon fel.

– Samma kväll som jag kommer hem från sjukhuset så vill han ha sex. Jag har ont och jag blöder, men han bryr sig verkligen inte. ”Vänd dig om, du blöder inte bakifrån, du blöder inte från din rygg”. Hela min kropp var ett könsorgan för honom. Munnen, kroppen, bröstet, armvecket – överallt.

Övergreppen hon utsattes för i så många år har satt sig i Mirandas kropp.

– Fy fan alltså. Jag får fortfarande flashbacks och blir äcklad när jag blir blöt på kroppen och halsen, hit och dit, för han var överallt. Det var inte längesen jag pratade med en man som var intresserad av mig, som undrade hur det hade påverkat mig. Jag sa att jag är inte förstörd, men jag har mina skador.

Förstod redan som barn att hon som flicka inte hade samma rättigheter.

Madeleine flydde från sin familj: ”Hellre ta risken att dö än att vara kvar”

Livet känns hopplöst för Miranda, och en dag vaknar hon upp på sjukhuset efter att ha svalt en stor mängd tabletter. Hon läggs in på den psykiatriska avdelningen, och när personalen säger att hon själv väljer vilka som får hälsa på henne är det första gången i hennes liv som Miranda känner att hon får bestämma själv.

Mötet med psykologen blir dock ett annat.

– Jag blir så upprörd fortfarande när jag tänker på hur hon sitter med sitt jävla block. Hon säger ”det där måste vara något med din kultur Miranda, jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Har du något annat att berätta?”. Just ordet kultur blir jag så frustrerad av. Efter det har jag verkligen tappat förtroendet för psykologer.

– Varför reagerade ingen, varför såg de inte mig? Inte socialen, inte skolan, inte psykologen när jag försökt ta livet av mig.

När Miranda skrivs ut från den psykiatriska avdelningen kastas hon tillbaka rakt in i den tunga och kontrollerande verklighet hon har försökt fly ifrån, och självmordstankarna fortsätter att jaga henne. Vid ett tillfälle planerar hon att köpa rengöringsmedel att ta sitt liv med, vid ett annat äter hon råttgift – men Miranda läggs inte in på sjukhus igen.

I stället blir hon mamma igen, till ytterligare en dotter, och hon och maken konverterar från islam till kristendomen. Mannen hon är gift med har fått upp ögonen för Livets ord, och blir snabbt djupt engagerad i den kontroversiella församlingen. För Miranda och hennes barn innebär det ingen skillnad, han fortsätter vara lika kontrollerande som han varit innan. Däremot får Miranda numera torka bort kors ritade med olivolja från dörrarna i lägenheten, och Jesus-bilder vakar över henne från väggarna.

En dag när Miranda slutar jobbet ser hon att hennes äldsta dotter, som nu har hunnit fylla 13 år, har ringt henne om och om igen. När Miranda får tag på henne är dottern så upprörd att hon pratar osammanhängande, och Miranda skyndar sig hem för att förstå vad som har hänt. Uppkurad i sin säng berättar dottern: när hennes pappa kommit för att hämta upp henne med bilen efter skolan hade han sett hur hon kramade en killkompis hej då. Efter att ha skällt ut dottern i bilen för det oacceptabla beteendet körde han in till kanten på E4:an, öppnade bildörren och kastade ut henne vid motorvägen. När hon sedan lyckats ta sig hem, genom att få skjuts av en släkting, fortsatte förnedringen med smädelser och sparkar.

Miranda försöker lugna dottern, men det blir i stället tvärtom – dotterns ord väcker Miranda. ”Jag har inte ditt tålamod mamma. Om du fortsätter leva med honom kommer jag rymma hemifrån.”

– I alla år fram till den stunden hade jag känt mig som en förlamad kvinna. Jag visste inte hur man betalade en räkning eller tankade en bil, jag ägde inte ens mitt bankkort. Men där och då, att höra orden ”rymma hemifrån”... Än i dag när jag berättar det så känns det som att jag får starka vingar. Jag kollar med sådan styrka på henne, som en lejonmamma, och säger: ”Jag fixar det här”.

Och Miranda menar vad hon säger till dottern. Dagen därpå tar hon reda på hur man går till väga för att skilja sig, och hon får tillåtelse att gå tidigare från jobbet för att hinna lämna in skilsmässoansökan samma dag. Hon inser att hon och döttrarna inte kan bo kvar i Uppsala, som skild kvinna med döttrar skulle kontrollen från familjen bli ännu värre. Därför tar hon hjälp av en kontakt inom Livets ord, och lyckas inom en vecka få ett hyreskontrakt på en trea i Jönköping.

Först när allt det praktiska är ordnat berättar Miranda om skilsmässan för både barnen och maken. Att hon skrivit in döttrarna på en Livets ord-skola och bokat in möte med den lokala pastorn gör att mannen hon är gift med till slut motvilligt accepterar skilsmässan.

Jönköping påminner Miranda om Iran, med bergen som omger staden. Hon åker ner med buss från Uppsala, och letar sig fram till hyresvärden Vätterhems kontor där hon hämtar upp nyckeln till lägenheten som nu ska bli hennes och döttrarnas fristad.

– Innan jag öppnar dörren står jag och kollar på mina nycklar. De här är bara mina och mina barns. Ingen ska använda dem för att öppna dörren och skrämma oss.

Mirandas ögon tåras när hon minns tillbaka.

– Jag stänger dörren och tar upp mina händer och bara skriker och gråter: ”Det här är min frihet!”. Det kommer ordna sig allting.

De första åren besöker döttrarna sin pappa i Uppsala ibland, men det blir snart tydligt att han gått vidare och inte är särskilt intresserad av att ha kontakt med dem. I stället är det deras mamma som blir den trygga punkten, och när hon får ensam vårdnad lämnar hon också Livets ord bakom sig för gott.

– Innan det brukade han ringa varje dag. Jag hade honom på högtalare och lät honom skrika medan jag gjorde mina saker.

Miranda ser tillbaka på tiden i Jönköping med värme – hennes första erfarenhet av frihet. I dag är döttrarna vuxna och Miranda har flyttat till en annan stad, utbildat sig och skapat sig ett liv hon inte hade kunnat drömma om som bortgift 13-åring.

– Jag älskar det arbete jag har, där jag får arbeta med människor och följa deras framsteg. Jag älskar verkligen mitt liv och min frihet.

Eftersom Miranda fortfarande lever med skyddad identitet har vi valt att bara skriva ut hennes förnamn.

De kämpar mot hedersrelaterat våld: ”Måste få bort rädslan för att prata om problemet"