Suzanne Reuters barn har vuxit upp – så ser de ut i dag
När skådespelaren uppmärksammas i TV4:s Vilket liv! är sönerna Simon och Joakim med och hyllar sin mamma.
– Vi är så himla stolta över din långa karriär, allt du åstadkommit och överkommit, säger Joakim i programmet.
Folkkära skådespelaren Suzanne Reuter har en karriär som få andra svenskar kan skryta med. Med roller i serier och filmer som Lorry, Svensson Svensson, Vår tid är nu och Cleo har Reuter blivit en ikon.
Nu hyllas hon i TV4-programmet Vilket liv!, där stjärnor som Björn Skifs och Lena Philipsson tidigare har uppmärksammats. I programmet konstaterar programledaren Renée Nyberg att Suzanne Reuter har haft 27 barn i sina olika tv-serier, men att hon också fick tre egna tillsammans med sambon tillika skådespelaren Tomas Pontén.
Suzanne berättar att hon älskat att vara hemma med sina barn under deras uppväxt, men att de skojiga skämten från tv-serierna kanske uteblivit.
– Jag har tyckt om att vara hemma med killarna och tyckt om att göra roliga saker, men om jag varit så rolig med barnen, det vet jag inte, säger hon i programmet.
Sönernas hyllning till Reuter
Hon får då medhåll av sonen Simon Pontén, som sitter i publiken för att hylla sin mamma.
Sonen Jocke kunde inte vara med när programmet spelades in, utan skickade i stället en videohälsning.
– Simon är här i publiken, men din son Jocke är i Thailand. Men han har faktiskt skickat ett vykort, säger Renée Nyberg i Vilket liv!.
Det visas en video där Jocke sitter i en pool med sin bebis i famnen.
– Hej morsan, hej farmor. Önskar att vi hade kunnat vara där och hyllat dig. Vi är så himla stolta över din långa karriär, allt du åstadkommit och överkommit. Den här kvällen förtjänar du verkligen, se till och njut nu. Puss och kram, säger han i videon.
Efter den fina hälsningen går Renée Nyberg vidare till ett tyngre ämne.
– Det har inte bara varit lätt alltid. Det var tufft när dina pojkar föddes, två av dem var svårt sjuka från födseln, säger hon.
Suzannes kamp för barnen
Suzanne Reuter berättar om den tunga tiden – och hur hon vägrade lämna sina barn.
– Ja, och behandlades på intensivvårdsavdelningen länge, av två olika orsaker. Man visste inte, kommer det här barnet överleva eller inte? Det besvärliga 1984, när Jocke kom, var att man inte fick vara där som förälder. Men jag kunde inte acceptera det, jag har burit på det här barnet i nio månader, jag tänker fan inte gå härifrån, säger hon.
Att Suzanne krävde att få vara med sina nyfödda och sjuka barn kan ha gjort att de mådde bättre snabbare, har hon senare fått veta av läkare hon träffat.
– Det har jag fått höra sen av läkare att ”Jocke hade aldrig klarat sig om inte du uppträtt på det viset”. De kom till mig när vi hälsade på, på sjukhuset, ”vi gör faktiskt så nu Suzanne, att föräldrarna får vara med. För vi har sett att det hjälper barnen att hitta livslust”.