4-åriga Piotr flydde genom Warzsawas kloaker – berättar sin ofattbara historia

Piotr Zettinger minns bara fragment av sin första tid i livet. Han var ett år när tyskarna invaderade Polen. Tre år när han och familjen tvångsförflyttades till Warzsawas getto.

Efter reklamen: De sista rösterna: Piotr Zettinger

– Jag kommer ihåg att mina föräldrar var rädda. På kvällarna pratade de om död och jag fick inte leka utomhus med mina kompisar, säger Piotr.

På gatorna i gettot drev föräldralösa, svältande barn omkring. Piotr tyckte själv att han hade tur, som fick bo tillsammans med sin mamma och sin pappa.

Han lärde sig snabbt att vissa ord hade en farlig innebörd. Han visste inte exakt vad ord som ”umschlagsplatz” och ”Treblinka” betydde, men han visste att det var något farligt. Det hade han förstått när han hörde de vuxna prata.

Situationen i gettot blev allt farligare. Som mest bodde 445 000 judar i gettot, och Piotrs föräldrar var medvetna om tyskarnas plan: Att utrota varenda jude. De visste också att tiden var utmätt och att de, för att överleva, var tvungna att ta sig därifrån.

En flyktplan arbetades fram tillsammans med en bekant, den polska socialarbetaren Irena Sendler, som efter kriget skulle hyllas som hjälte. Piotr och hans kusin skulle fraktas genom Warzsawas kloaker ut till den så kallade "ariska sidan" .

– Jag minns att vi satt i en mörk källare och hörde stegen från den tyska soldaten som höll vakt på gatan utanför. De vuxna räknade stegen. När han var 30 steg bort skulle vi springa så snabbt vi orkade, säger Piotr.

Det sista han kände var en klapp på axeln. Piotr tror att det var hans pappa som ville röra vid sin son en sista gång, innan fyraåringen rusade ut mot ovissheten, det som var hans enda chans.

Väl ute på gatan drogs Piotr och hans kusin snabbt ner i ett hål på gatan, ner i en avloppsbrunn. En man tystade barnens gråt och drog bryskt iväg med dem på en flera timmar lång vandring.

Därefter började en flera månader lång mardröm, där Piotr tvingades bo i olika lägenheter med olika vuxna. Vuxna som han inte kände, men som han förstod riskerade sina liv för att få honom att överleva.

– Jag var väl medveten om att jag var totalt beroende av de här främmande vuxna och att jag inte skulle klara mig en sekund utan dem, säger Piotr.

Han var bara fyra år, men han gjorde allt för att vara till lags och lydig. Pressade undan saknaden efter sina föräldrar, lät bli att gråta. Fokuserade på att vara smidig och lätthanterlig, för att de främmande vuxna skulle fortsätta att ta hand om honom, så att han skulle överleva.

Livia överlevde Auschwitz – hör henne berätta

Se och hör Livias historia

Fram tills nu hade han flyttats mellan olika bostäder med någon veckas mellanrum.

Men efter några månader lyckades Irena Sendler och hennes nätverk ordna ett mer permanent boende för Piotr. En grupp nunnor på en gård på den polska landsbygden var beredda att ta emot honom. För första gången på flera månader kunde han andas ut. Här kände han sig trygg. Även om Piotr inte kunde leka med några jämnåriga, fanns gårdens djur som han trivdes med.

– Jag älskade de här nunnorna, de tog hand om mig som om jag var deras eget barn, säger Piotr.

När det någon gång kom besökare till gården fanns en utarbetad plan: Piotr skulle rusa upp till vinden och gömma sig i ett skåp. En gång fick han tillbringa en hel natt gömd i skåpet. Andra gånger handlade det bara om någon timme.

Han trivdes. Men tryggheten varade bara några månader. Kanske berodde det på att det planerades en razzia, Piotr vet inte, men plötsligt var han tvungen att återigen förflyttas med mycket kort varsel. Den förtvivlade Piotr gömdes på en hästkärra och transporterades till ett katolskt barnhem. Bland hundra pojkar kände han sig både rädd och ovan. Höll sig mest för sig själv och fortsatte med sin strategi: Att vara till lags och inte vara till besvär.

Glömmer aldrig sista mötet med pappan...

Livia mötte ondskan i Auschwitz: ”Era mammor – i skorstenens rök ser ni dem”

Hösten 1944 hade de flesta andra på barnhemmet blivit hämtade av sina anhöriga men inte Piotr, som börjat finna sig i sitt öde.

– Den julen fick jag en fantastisk julklapp. Tre socker­bitar inslagna i glansigt papper! Det värmde, säger han och ler än i dag åt minnet.

Ett par månader senare när han var ute och byggde en snögubbe en dag blev han kallad in för att möta en främmande kvinna. Hon sa att hon var hans mamma.

– Men jag trodde henne inte. För kvinnan som stod där var en gammal gumma med stripigt grått hår och trasiga kläder. Det var ju inte så min mamma hade sett ut, säger Piotr Zettinger.

Han konstaterar att det var svårt att få de vuxna att berätta om sina erfarenheter under kriget, att han själv fick pussla ihop deras historia för att försöka förstå vad som hänt familjen.

I dag vet han att föräldrarna lyckades fly från gettot, att de höll sig gömda med falska identiteter fram till våren 1943 när pappan blev avslöjad och avrättad. Hans mamma deporterades som polsk slavarbetare till ett arbetsläger från vilket hon släpptes samma dag som Auschwitz befriades, den 27 januari 1945.

– Hon hade ingen aning om var jag befann mig eller vilket namn jag hölls gömd under. Men hon hittade mig.

När skräcken var som störst hände det osannolika....

Nazisterna missade Zsuzsanna – räddades oväntat av slumpen

Sakta men säkert hittade mor och son tillbaka till varandra. Det var mycket som skulle tas igen. Mycket som skulle bearbetas och nya minnen som skulle skapas.

1968 valde den 30-årige Piotr och hans mamma att flytta till Sverige för att där upprätta en ny tillvaro.

Han började jobba som ingenjör på Liljeholmens stearinljusfabrik, bildade familj och är idag både pappa och farfar.

Trots att det är jobbigt och väcker minnen har Piotr aktivt valt att berätta om sina upplevelser under andra världskriget.

– Jag har ett koncept som jag mer eller mindre har lärt mig utantill. Det är viktigt att sprida våra berättelser. För idéer om att en människa ska bedömas efter sitt etniska ursprung är farliga, säger han.

2022 satte Teater Tribunalen upp en pjäs om Piotrs liv som de valde att kalla Inte ett ljud. Uppsättningen spelas fortfarande för högstadieelever i framför allt stockholmsområdet.