Nazisterna missade Zsuzsanna Reisch – räddades oväntat av slumpen

Efter reklamen: Livia överlevde Auschwitz – berättar sin historia

Zsuzsanna Reisch älskade skolan. Hon hade planen klar för sig redan som barn: när hon blev stor skulle hon jobba som apotekare. Hon drömde om att stå där bland burkar och flaskor, mäta upp livsviktig medicin till kunderna.

Men så utbröt andra världskriget. Drömmar grusades och judeförföljelsen nådde även Budapest. Plötsligt fick inte Zsuzsanna och hennes vänner fika på konditoriet. De fick inte promenera i parken om söndagarna. Det blev förbjudet för den judiska befolkningen att gå på bio. Handla i vanliga affärer.

– Jag förstod att de inte gillade oss judar, det rådde ingen tvekan om det, säger Zsuzsanna.

Saker hon tidigare tagit för givet var nu förbjudna, och den ena rättigheten efter den andra drogs in. En dag kom en bestämmelse om att alla judar i Ungern skulle bära en stjärna på bröstet – och plötsligt var promenaden till skolan förenad med livsfara. Dagligen hörde Zsuzsanna och hennes föräldrar talas om hur judar misshandlades och trakasserades på Budapests gator.

Trots att Zsuzsannas fröken visste att Zsuzsanna älskade skolan, föreslog hon att de judiska barnen i stället skulle försöka sköta studierna på egen hand. Föräldrarna kämpade för att göra tillvaron för sin dotter så normal som möjligt, och varje morgon tog sig Zsuzsannas mamma till skolan för att hennes dotter skulle få nya skoluppgifter.

Men tillvaron var allt annat än normal.

Snart började vänner till familjen försvinna. Det ryktades om ett getto dit judarna tvångsförflyttades.

– Men när judarna i stan började deporteras hade vi turen att komma över schweiziska skyddspass. De passen, hoppades vi, skulle hjälpa oss att överleva, säger Zsuzsanna.

Glömmer aldrig sista mötet med pappan...

Livia mötte ondskan i Auschwitz: ”Era mammor – i skorstenens rök ser ni dem”

För familjen var det en livförsäkring, åtminstone för en tid och med förbehåll. Hennes pappa tvångsrekryterades till armén som slavarbetare i Ryssland men Zsuzsanna och hennes mamma kunde bo kvar.

Familjens hus utsågs till judehus, något som innebar att familjen slapp flytta till gettot. Men hoten och ­rädslan var konstant.

– Flyganfallen och bomberna föll och vi var ofta i skyddsrum. Jag minns att jag hade en harmonika som jag spelade på och underhöll människorna i skyddsrummet med sång och spel. Vi var barn så vi förstod inte riktigt.

Men det gjorde Zsuzsannas mamma. När befallningen gick ut om att också judehusen skulle tömmas försökte hon förtvivlat räkna ut hur hon skulle rädda sin åttaåriga dotter från nazisterna. Planen var att själv gå under jorden och lämna dottern till grannfrun.

– Men mamma ångrade sig och släppte idén av ­rädsla för att grannen skulle ange mig.

Men så gick det ut ett dekret. Husen på Zsuzsannas gata skulle tömmas. De judiska invånarna skulle deporteras. Vad som hände med de som deporterades visste de inte. De visste bara att de som deporterats aldrig mer kom tillbaka.

Zsuzsanna Reisch målar upp en minnesbild som etsat sig fast: hur hon, hennes mamma, mormor, moster och kusin sitter i det mörka trapphuset med packningen redo i väntan på att tyskarna skulle banka på dörren, samtidigt som de äter kyckling.

– Vi bodde högst upp i huset och hade hört att om man inte kom ner fort så blev man skjuten direkt. Så vi satt i trappuppgången. Mamma hade lyckats trolla fram lite kycklingbitar som vi åt av, samtidigt som vi hörde hur hus efter hus på vår gata tömdes.

Utanför hördes skriken från nazisterna och barnens gråt. Trampet av stövlar och hundskall, visslingarna och skott. I samma takt som ljudet utanför blev högre, ökade skräcken hos sällskapet i trapphuset. De närmade sig. Och även om Zsuzsanna inte förstod exakt vad som skulle hända, insåg hon att det var något farligt. Att livet från och med nu skulle förändras för alltid.

Så tystnade ljuden. Det blev knäpptyst. Den lilla gruppen inne i trapphuset vågade knappt andas. Till slut gläntade Zsuzsannas mamma på dörren. Gatan utanför var tom. De hade klarat sig.

Än i dag beskriver Zsuzsanna Reisch det som att slumpen räddade deras liv.

Men det var bara en tidsfråga innan tyskarna skulle inse sitt misstag, och familjen behövde fly.

– En släkting ordnade så att min kusin och jag kunde flytta till ett barnhem, säger Zsuzsanna.

Efter en tid började det gå rykten om att barnhemmet skulle tömmas. Zsuzsannas morbror lyckades förse barnen med falska papper, och Zsuzsanna kunde återförenas med sin familj, som alla låtsades vara kristna.

– Min pappa, som släppts från slavarbetet, såg precis ut som en ungersk bonde med stora stövlar och mustasch. Det var en bra förklädnad när han skulle ordna mat till oss, säger Zsuzsanna.

Hennes familj överlevde. Tack vare slumpen. När freden kom började Zsuzsannas familj sakta bygga upp en tillvaro. Hennes pappa öppnade återigen sin affär. Zsuzsanna kunde återgå till sina pianostudier och familjen köpte en liten hund. De försökte leva – inte bara överleva.

– Men när kommunisterna tog makten bestämde vi oss för att lämna Ungern. I stället flyttade vi till Schweiz.

Vi får aldrig glömma hans berättelse.

4-åriga Piotr flydde genom Warzsawas kloaker – berättar sin ofattbara historia

Där började Zsuzsanna förverkliga sin dröm om att bli apotekare. Drömmen hon haft sedan hon var barn. Hon utbildade sig, blev förälskad i mannen som skulle bli pappa till hennes barn, och tillsammans flyttade det unga paret till Sverige, där Zsuzsanna slutligen fick sin apotekarexamen.

Som apotekare har hon arbetat under hela sitt yrkesverksamma liv, och i bokhyllan hemma i Stockholm trängs några vackra gamla medicinburkar tillsammans med inramade fotografier från familjeresor och högtider.

– Tre barn, åtta barnbarn och jättemånga barnbarnsbarn, elva stycken, har vi lämnat efter oss, min man och jag, säger Zsuzsanna och skrattar.

Men hon blir strax allvarlig igen. Det har alltid varit viktigast att de vet, säger Zsuzsanna. Familjen. Men nu berättar hon sin historia även för Feminas läsare, men betonar samtidigt att det är sista gången.

– Världen börjar bli ond igen. Antisemitismen breder ut sig och det blir mer och mer viktigt att berätta den här historien. Kanske kan det göra så att det hemska vi varit med om inte upprepas.