Livia mötte ondskan i Auschwitz: ”Era mammor – i skorstenens rök ser ni dem”

Efter reklamen: Hör Livia berätta sin ofattbara historia

– Jag har sett ondskan. Och jag har sett vad människor kan göra mot varandra. Jag är en av de sista som upplevt den här ondskan och när jag gått bort finns det ingen mer som kan vittna om det.

Orden tillhör Livia Fränkel. I dag är hon 97 år. När halva hennes familj mördades under Förintelsen var hon 16. Men förföljelsen började tidigare än så.

Livia och hennes syster Hédi hade till en början en fin uppväxt i staden Sighet. Staden var tillräckligt liten för att man skulle känna alla, och gemenskapen bland de 10 000 judarna var stark.

Men så kom inskränkningarna en efter en. Livia berättar att hon allt oftare fick ta emot glåpord på gatorna för att hon var judinna. Snart var de tvungna att bära den gula stjärnan på kläderna.

”Så länge familjen får vara tillsammans är vi trygga” – hennes pappa upprepade vad som kom att bli hans motto och Livia fann förtröstan i orden, berättar hon. Men i mars 1944, när hon hade fyllt 16 år och de tyska soldaterna marscherade in på gatorna, blev hon rädd på allvar.

– Vi fick lämna allt, alla möbler, vårt hus, allt. Hunden fick vi lämna till grannen.

Tillsammans med stadens övriga judar tvingades familjen flytta till ett getto där de blev kvar i två månader innan nästa order löd: att infinna sig på tåg­stationen dagen efter.

– Klockan sex på morgonen skulle alla vara klara. Ingen packning precis, en väska som fick väga 15 kilo max. Jag packade lite lätta sommarkläder bara för det var en ovanligt varm majmånad, säger Livia.

Vart de skulle hade de ingen aning om.

Hennes föräldrar hade flera år tidigare förstått vad som var på väg att hända. De hade till systrarnas glädje köpt en radioapparat. Men inte för att spela musik på. Radion var till för att uppdatera sig om Hitlers frammarsch i övriga Europa. Och Livias pappa hade, precis som de flesta andra judar, försökt hitta sätt att rädda familjen utomlands.

– Men vi hade inte den ekonomiska möjligheten. Så vi försökte leva vidare som vanligt, säger Livia.

Hennes pappa fortsatte upprepa orden. "Vi är trygga så länge vi håller ihop”. Och familjen Szmuk höll ihop. De höll ihop i gettot. De höll ihop när den fruktade ordern om att de skulle ställa upp på gettots umschlagsplatz för att sedan marschera vidare till tågstationen. De höll ihop under hela den fruktansvärda tågresan till från Ungern till Auschwitz, där den obarmhärtiga törsten och hungern trängde undan paniken hos passagerarna. 80 personer i boskapsvagnar avsedda för tio hästar. Ungerska pilkorsare och SS-män som skrek och domderade och hennes pappa som fortsatte att upprepa sitt mantra när de den 14 maj 1944 på järnvägsstationen i Sighet knuffades på ett tåg mot okänt mål. Tre dagar och två nätter hade passerat när tåget på den tredje kvällen stannade med ett ryck vid en ort och plats de inte kände till: ”Auschwitz”.

Och där splittrades de.

– Tyskarna skrek och gapade: ”Raus raus, alla judar ska ut med en gång!” Det gick väldigt snabbt allt, berättar Livia Fränkel och beskriver hur hon i tumultet av skällande hundar och rytande vakter kom ifrån sin pappa.

– Jag försökte krama om far en sista gång men det var så rörigt och jag hittade honom inte. Han var försvunnen i ett nafs och jag fick aldrig krama honom.

– När vi fick order om att ställa upp på led förstod jag att vi skulle dö.

Sin mamma höll hon och systern Hédi hårt i handen.

– Plötsligt stod vi framför en SS-man, han hade en brutal blick och tog tag i mamma och pekade åt vänster. Sedan kollade han på min syster och mig uppifrån och ner och pekade till höger. Mamma höll stenhårt fast oss och vädjade: ”Det är mina döttrar, vi vill vara tillsammans, snälla.” Men hon blev knuffad bort och det sista hon ropade efter oss var ”Ta hand om varandra, flickor”.

De visste det inte då, att mannen i de blänkande stövlarna som skilde mor och döttrar åt var Josef Mengele. Han var chefsläkare i det polska koncentrationslägret och skulle senare i historieböckerna beskrivas som en hänsynslös SS-officer som utförde fruktansvärda experiment på fångarna och ansvarade för vilka judar som skulle föras till gaskamrarna vid ankomst.

Livia Fränkel fortsätter:

– Vi fick fångkläder och fortsatte vidare in i lägret, passerade under portalen där det än i dag står ”Arbeit macht frei”. Vi visste inte vad det var, men blev mottagna av en kvinnoorkester som spelade glada ­marscher. Kvinnorna grät när de såg oss och jag fattade ingenting. Varför gråter de? Vad är detta för ställe?

Den 18 maj 1944 blev sista gången Livia Fränkel såg sina föräldrar. Både hennes mamma och pappa gasades ihjäl samma natt som de anlände till Auschwitz-Birkenau. Även om hon inte kunde tro och förstå det när hon frågade en kvinnlig lägervakt: ”När kommer våra mammor?”

– Hon stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok och svarade kallt: ”Era mammor, era familjer, där uppe i skorstenen i röken ser ni dem.”

Efter sex veckor i ett av nazismens värsta förintelseläger skickades systrarna Livia och Hédi till ett arbetsläger i Tyskland där de släpade tegel till ett bygge i tio månader innan de med godsvagn fördes till ­Bergen-Belsen.

Där blev de kvar tills lägret befriades av engelska soldater den 15 april 1945.

När skräcken var som störst hände det osannolika....

Nazisterna missade Zsuzsanna – räddades oväntat av slumpen

Under perioden i de olika lägren blev Livia och Hédi i det närmaste avtrubbade. Det var nästan omöjligt att ta in det fasansfulla som pågick runtomkring dem. Död, våld och skräck.

– Man lärde sig leva med det. Jag hade inga tankar. Det var bara att göra. När det var kväll var det bara att lägga sig och koppla bort. Försöka få sömn för att orka nästa dag.

Efter freden hamnade Livia och Hédi i Sverige. Under en lång period pratade de inte med varandra om allt fruktansvärt de upplevt.

– Det var som om vi bestämt oss för att blicka framåt, säger Livia och visar det slitna skolhäfte som fungerade som hennes dagbok under den första tiden i Sverige.

Hon skrattar lite, när hon läser anteckningarna. Inser att hon bara var 17 år, och att dagboken till stor del handlar om pojkar och romantiska drömmar.

Förintelsens sista vittnen berättar.

De överlevde Förintelsen: ”Kvinnorna grät när de såg oss och jag fattade ingenting”

För Livia bestämde sig för att leva.

Hon tog handelsexamen, gifte sig med Hans, fick en stor älskad familj – och höll löftet till sin mamma. Genom livets alla skeden var hon och storasyster Hédi Fried nära, innan Hédi gick bort 2022 bodde de i höghusen bredvid varandra.

Med åren började de båda att sprida sin familjs historia, gång på gång.

För att hon är tvungen, konstaterar Livia Fränkel i dag, 80 år senare.

– Jag är en av de sista som sett och upplevt ondskan under Förintelsen. När jag går bort finns det ingen som kan vittna. Därför berättar jag. För man får aldrig glömma det som hände, säger Liva och fortsätter.

– När jag inte längre finns kvar vill jag att ni alltid ska komma ihåg och veta vad som hände med judarna och den första transporten som gick från den lilla staden Sighet i gamla Transsylvanien.