Brittmarie tillbaka på Drottninggatan – fick en hjärtattack av terrordådet

Efter reklamen: Terrordådet på Drottninggatan - 5 år senare

Det är vårens första dag. Ann-Charlott är i city för att träffa en väninna. Hon har sin nya ljusa kappa på och står och kikar på kuddar i ett skyltfönster när hon noterar en blå lastbil med ölreklam som vinglar fram. Vad håller han på med, han är ju inte klok. Är han full själv?

Marita Björkman är uppspelt och ser fram emot kvällen. Hon och sambon Raimo ska gå på Golden Hits och bo på hotell. Hon har fått Stockholms-helgen i 60-årspresent av sin man. De har irrat en stund efter butiken Lagerhaus som inte finns hemma i Eskilstuna och funderar på att sätta sig i solen och ta en öl. När de korsar Olof Palmes gata hör Raimo hur det skramlar bakom dem, och skriker ”Spring spring, det kommer en lastbil!” Marita är ett par steg före och hör, men förstår inte. Lastbil? Det är ju en gågata. Så försvinner fötterna under henne.

Ebba Åkerlunds mamma: Att sörja tar resten av livet

Pernilla Wall från Värmland har varit på kurs i huvudstaden och bokat om till ett senare tåg för att kika i affärer. När jobbarkompisarna går in på Zara stannar hon utanför, för att ringa sin son och titta på folk. Men får istället bevittna hur det framrusande fordonet som nu är uppe i över sextio kilometer i timmen, kör rakt in i folkmassorna:

– Jag är fast beslutet om att det är en sopbil i full kareta. Men underförstått inser jag att något är fullständigt galet. Jag avbryter samtalet med min son och betonar innan jag lägger på ”jag mår bra”.

När alla springer bort, springer Pernilla mot.

Klockan var 14.53 den 7 april 2017 när Rakhmat Akilov svängde ut på Drottninggatan från Adolf Fredriks kyrkogata i en kapad lastbil med en hemmagjord bomb på passagerarsätet. Omkring tusen personer befann sig i fredagsrusningen på Stockholms största shoppinggata - som 40 sekunder senare var förvandlad till en krigsskådeplats. Krossat glas, nedmejade gatuskyltar, svarta däckspår och röd asfalt. Människor i panik som sprang för sina liv, och de som inte längre kunde röra sig. Ann-Charlott som nyss tittat på kuddar i ett skyltfönster, ringer det första larmsamtalet till SOS:

”Hallå! Drottninggatan, det är en jävel som kör, han ... kom igen nu! Allt, allt, allt du har till Drottninggatan fort som fan!”

”Vad är det som har hänt?”

”Det är en lastbil som kör Drottninggatan mot Slussen!”

”Ja?”

”Han, han, de är ett, han mejar ner allt folk nu!”

”Har han kört på folk?”

”Ja, ja, han kör på folk, han är helt galen! Drottninggatan för fan, skicka allt du har! Tryck på knappen för i helvete, tryck på knappen, tryck på knappen!”

Benpiporna stack ut

En av dem som ligger på marken är Marita Björkman. Hon har inte träffats av lastbilen men av en femårig pojke som likt en projektil flugit ur sin sittvagn och slagit undan hennes ben. Trots att pojkens fart bromsats upp av kollisionen är kraften så stor att han fortsätter med huvudet före mot en inglasad uteservering och kilas fast i plexiglaset.
– ”Upp Marita, du kan inte ligga här, du har ett blödande barn bakom dig”, ropade Raimo. Men jag kom inte upp, berättar Marita Björkman, 65, som i dag fortfarande minns den otäcka tystnaden som uppstod när lastbilen dundrat förbi.

Och den våldsamma smärtan i armen. Jackan hade inte gått sönder men man kunde ändå se hur benpiporna stack ut under tyget.

En bit längre ner på Drottninggatan fortsätter Pernilla Wall att springa söderut och kom fram till Åhléns strax efter kraschen, till en luft fylld av rök och skräck.

– Det var ren impuls. Lastbilen höll på att köra på mig och jag tänkte ”då kan den ju köra på folk på riktigt och kanske kan jag hjälpa till”. Jag är ingen ubermänniska, men jag är doktor och van vid att springa mot larmet, säger Pernilla som är lungläkare på Centralsjukhuset i Karlstad.

Hon såg en kropp vid lastbilens ena bakhjul, krängde av sig handväskan, och blev stoppad av en man i reflexväst.

– Men jag har något slags tunnelseende och viftar undan honom och springer fram till Saga, som jag senare fick veta att det var. Jag ser inga andra och hör inget heller, det är bara fokus på henne.

”Jag satt och höll om henne”

Saga Berlin var medvetslös men andades och blödde från huvudet, vilket Pernilla i sin osynliga vita rock tog som ett bra tecken. Hon låg på knä vid lastbilen när folk omkring började skrika om bomber.

– Nu händer saker som jag inte kommer ihåg, men jag har sett filmsnuttar på nätet, att jag tar tag i Saga och drar henne därifrån.

Mot Mäster Samuelsgatan och i skydd bakom en pelare fortsatte hon att fokusera på den unga kvinnans puls.

– Jag kunde inte göra så mycket. På mitt jobb har jag fantastiska undersköterskor och sjuksköterskor som kommer med saker, nu var det bara jag. Jag satt och höll om henne och väntade, berättar Pernilla Wall.

Först när Saga Berlin lyfts på bår in i en bil blev larmen och synen av poliser med dragna vapen verklig.

– Det var som att allt släppte. Jag stod på Drottninggatan med borttappad handväska, nedkissad.

I reportageboken Drottninggatan skriven av journalisten Åsa Erlandsson skildras terrorattentatet som satte skräck i en hel nation, vad som ledde fram till dådet och hur det förändrade Sverige. Boken som ges ut av Mondial förlag bygger på grundligt fältarbete och intervjuer med 120 personer, varav flera inte pratat offentligt tidigare. Förutom Ann-Charlott som ringde första samtalet till 112, medverkar bland annat Annika, chefsjurist på Google, som var gift med Crispin som blev ett av fem dödsoffer, filmkritikern C-G Karlsson som var steget efter Marie och Lena, som inte heller klarade sig.

Och Brittmarie Boman, som i början tänkte att det hade varit lika bra om hon hade dött.

– Precis här stod jag och där landade betonglejonet, pekar den 74-åriga kvinnan när Femina möter henne på platsen där hon befann sig för fem år sedan.

Brittmarie Boman från Kungsängen utanför Stockholm hade åkt till stan den där dagen för att komma ut och bryta mörkret. Hennes man Tommy hade gått bort i cancer några månader tidigare och hon befann sig i djup sorg. Hon hade varit på Illums Bolighus och köpt en färgglad Kay Bojesen-fågel för att muntra upp sig själv och sitt köksfönster när hon tog vägen hem via Mäster Samuelsgatan, och fick tvärstoppa vid trafikljuset just utanför Åhléns.

– Det var något med sättet hur människor sprang som varslade, de hukade. Och sen hörde jag ljudet. Jag sitter i min bil och ser allt som händer, folk som blir påkörda och lastbilen som for in i Åhléns.

– Hade jag kört en meter till hade jag inte klarat mig, säger Brittmarie.

Fick en hjärtattack av chocken

Plötsligt slet en vakt upp dörren till hennes Volvo som var ett par decimeter från att träffas av det 900 kilo tunga betonglejonet, och skrek att hon måste bort fort. En polis utanför sa samma ”fortsätt gå bara”. Men det var svårt. Inte bara för att alla människor hon mötte i höjd med Hötorget, skrattade, flanerade och inte hade en aning om vad som hänt. Men för att hon hade så svårt att andas.

– Det var ett kraftigt tryck, som om någon hade spänt ett skärp över bröstet och dragit åt, berättar Brittmarie som fick hjälp av sin son och svärson att ta sig Danderyds sjukhus. Fort in, nitroglycerin och beskedet: hjärtattack.

– Den korrekta diagnosen är takotsubo, eller brustet hjärta. Det orsakas av akut trauma, förklarar Brittmarie.

Väl hemma i ett tomt hus var det mycket att bearbeta, upplevelsen av ett terrordåd och hjärtat, men framförallt saknaden efter den man som varit hennes livskamrat i 40 år.

– Det kanske låter krasst men det som hände på Drottninggatan hade jag ändå koll på, för jag var där, jag klarade att paketera den händelsen. Men att min man hade gått bort kom tillbaka till mig. Jag var i sådan sorg att jag tänkte att det inte hade gjort något om jag hade strukit med.

Så går vi vidare efter attentatet – 4 tips från psykologer

I den stora omställningen blev hennes lillebror Anders ett stort stöd. Han var nybliven pensionär och hade tid att komma på fika och prata, och när hon på sommaren köpte ett nytt mindre hus, var han där och hjälpte med flyttkartongerna.

– Jag såg till att skaffa mig projekt hela tiden och fick mycket hjälp av Anders. Han var duktig på att hänga tavlor och sånt praktiskt som min man brukade göra.

Den 10 november samma år, sju månader efter Drottninggatan, förändrades allt.

Det var en fredag kväll när sonen Per ringde och sa att man hade hittat en död man i Kallhäll och uppmanade Brittmarie att ringa sin bror. Men Anders svarade inte och ingen öppnade när de ringde på. När polisen under natten kom ut med en halskedja kände Brittmarie igen den alltför väl. Det var morfars klocklänk som hennes bror hade runt halsen.

– Min bror hade varit ute på promenad och skulle förmodligen handla lite mat och gå hem och titta på fotboll när han hade blivit överfallen. Hem kom han inte.

Hon målar bilden av en försynt man som jobbat på Skatteverket i hela sitt och tyckte om att ta långa promenader. Den här eftermiddagen hade dock rundan slutat med att hennes bror blivit misshandlad, knivskuren och lämnats att förblöda utanför Arlas mejeri i Kallhäll, norr om Stockholm.

– Det var nästa chock, nästa dödsbo att ta hand om.

Klockan 19.55 på fredag kväll den 7 april 2017 kom beskedet att terroristen var gripen. ”Det är över nu” skanderade nyhetssajterna. Men för många av dem som befann sig på Drottninggatan var det bara början.

Åsa Erlandsson påvisar i boken Drottninggatan att det bakom de korta orden i polisutredningen, ryms långtgående konsekvenser som mardrömmar, ångest, krissamtal, sjukskrivning och framtida men.

Marita Björkman känner igen sig i de flesta.

Kunde inte jobba heltid igen

När hon fick benen undanslagna på Drottninggatan tog höger armbåge hela fallet och krossades mot asfalten. Efter akut operation i Stockholm kom hon hem till en helt ny verklighet i radhuset i Eskilstuna.

– Första tiden klarade jag ingenting, gubben fick hjälpa mig att tvätta håret och duscha. Jag har mer eller mindre tvingats bli vänsterhänt för att kunna sminka mig och borsta tänderna och vi fick köpa ny bil med automatlåda.

Att aldrig kunna cykla igen är en stor sorg, säger Marita. Men fem år senare sitter terrordådet inte bara i skruvarna och plattorna och i det långa ärret som är hennes armbåge i dag, men också i huvudet.

– Jag brukade gå med musik i öronen, det gör jag aldrig längre, och jag tar alltid smågator även om det tar tio minuter längre. Lastbilar är ren skräck, konstaterar Marita Björkman som hade jobbat som förskollärare i 38 år när hon hamnade i terroristens väg på Drottninggatan. Hon fick en ny tjänst med lite äldre barn, men det blev svårt ändå; inte snurra hopprep, inte spela boll, inte lyfta.

Plötsligt var det barnen som fick hjälpa henne av och på med kläderna istället.

– Det tyckte de i och för sig var väldigt roligt, berättar Marita, som 63 år gammal och efter otaliga turer med Försäkringskassan, tog ut sin pension.

I dag finner hon ljus i sina barnbarn och två faktum: hade hon hunnit ett par steg till på Drottninggatan hade hon inte funnits, och kanske räddade hon pojken som for med huvudet före i plexiglaset.

Med hjälp av en journalist kom Marita i kontakt med pojkens pappa som kunde berätta att sonen hade fått sy ett tjugotal stygn, men klarat sig. Likaså hans farmor som träffades av lastbilen och slogs medvetslös till marken.

När Marita Björkman och sambon Raimo i februari 2018 infann sig i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt för att vittna i terrormålet, var det motvilligt. De vägrade att möta terroristen och tog tåget raka spåret hem efteråt.

– Jag vill aldrig mer tillbaka till Stockholm, säger Marita Björkman.

Fick inte vittna i rättegången

Pernilla Wall, 49, som lever med sin familj på Hammarö utanför Karlstad och som upplever sig själv som en trygg person i både läkarjobbet och livet, beskriver en känsla av vakuum efter Drottninggatan.

– Det var som att folk försvann, jag har aldrig upplevt mig så ensam.

En känsla som späddes på när hon inte blev kallad som målsägare i rättegången mot Rakhmat Akilov.

– Det var supertufft, som att det jag hade upplevt inte var på riktigt. Jag blev väldigt besviken. Jag struntar i skadeståndet men jag ville få stå upp mot den person som hade påverkat mitt liv så stort. En feg jävla usling som var för feg att ta livet av sig, säger Pernilla.

Precis som Marita klarar hon inte lastbilar i hög fart, då måste hon stanna och köra åt sidan, men konstaterar annars att hon förmodligen ”mår bäst av alla som var med den dagen”.

– För jag gjorde något som mynnade ut i en god känsla hos någon annan.

Pernilla Wall var med på rättegången en dag i alla fall, som sällskap till Saga Berlin, den unga kvinna hon drog fram under lastbilen. Saga fick en allvarlig hjärnskada och behövde stanna i månader på sjukhus för att läka sin trasiga kropp, men överlevde.

– Jag tror inte att jag räddade hennes liv, men det var ingen som gick fram till henne förrän jag kom rusande, och det är jättefint att hon har den bilden, säger Pernilla som tycker att terrordådet, liksom pandemin som kom efter, borde fungerar som en påminnelse för alla.

– Vi måste inse hur viktiga vi är för varandra. Att ensam är stark är ren bullshit. Som nån skrev när restriktionerna släppte och man tog bort två meters-regeln ”skönt, då kan vi återgå till fem igen”. Tänk om någon hade tittat upp och sett honom redan vid lastbilen.

Ett dödsfall, ett terroristattentat och ett mord inom loppet av 14 månader.

Brittmarie Boman, som utbildade sig till programmerare när hon kom som ung till Stockholm och sedermera blev IBM:s första kvinnliga avdelningschef i Sverige, försöker sig på ett leende när hon säger det:

– Fram till 68 år var det medvind i livet.

Kan förstå Ebbas föräldrar

Brittmarie var kallad som både offer och vittne i terrormålet och berättar att hon grät som alla andra när hon skulle ge sin bild i rätten, men att det var något befriande med att se förövaren också.

– Det var ingen lek men jag fick en känsla av att han var liten och tanig och såg eländig ut. Och att han inte var ute efter mig. Han ville ha en attack på samhället. Det finns de som lider mycket mer än jag. Jag förstår den lilla flickan Ebbas föräldrar, att det är det värsta i deras liv, men för mig var det inte det värsta, även om det var så nära.

Det är svårare att få ihop bitarna och pusslet runt hennes lillebror Anders död, där det än i dag inte finns någon gripen gärningsman som fått stå till svars i en rättegång. – Han hade lite nedsatt syn, kanske såg han inte vad som hände? funderar hon och berättar att det till en början var en stor polisinsats men att det blev allt tystare. Hon har haft 13 olika kontaktpersoner inom polisen som hon hänvisats till genom åren men som slutat en efter en.

– Jag förstår att man lade alla sina resurser på Drottninggatan, det var ett hot mot samhället, men det är tamejtusan också ett hot mot samhället att inte kunna ta en eftermiddagspromenad utan att bli dödad. Att det är svårt att lösa ett mord en mörk kväll i november förstår jag, men att det ska vara så svårt att hålla mig uppdaterad, säger Brittmarie, som fortsätter att ligga på och leta sig fram i polisorganisationen för att kräva svar.

Det senaste beskedet är att man fortfarande jobbar med fallet.

”Kan inte bara vänta på att dö”

Själv har hon så sakteliga börjat röra sig framåt.

Nästan ingen har vetat om att hon var på Drottninggatan den dagen, men genom att dela sin berättelse, som nu, hoppas hon kunna bidra med fler perspektiv. Och kanske är det bra för henne själv också att börja prata, säger hon.

Efter att ha skaffat en personlig tränare, har Brittmarie fem år senare samlat ihop sig och tagit kontakt med vården. Hon är på väg till sitt andra möte med en psykoterapeut när vi ses, som har mottagning på Olof Palmes gata, i samma kvarter där terroristen varvade upp motorn och startade den fasansfulla färden.

– Jag har försökt att bygga upp mig fysiskt och tänkte ”då får jag ta tag i huvudet också”. Jag kan inte bara sitta och vänta på att dö. Det kanske finns lite mer att göra här i livet innan det tar slut, säger Brittmarie Boman.

Hon nämner golf som hon har börjat testa på, sonsonen som kan hjälpa till att bära och hänga tavlor, och ler när hon lägger till:

– Om det skulle uppenbara sig en ny vän att dela livet med, så skulle det vara helt okej också.