Carin Götblad: ”Jag vet hur det känns att inte ha pengar”

Efter reklamen: Ängeln på Malmskillnadsgatan – Elise Lindqvist har hjälpt utsatta kvinnor i 25 år

Vill du ha kaffe, te – eller en vitamin?

Carin Götblad ilar hemtamt genom korridorerna i polisens högkvarter på Kungsholmen i Stockholm.

Det har gått mer än två decennier sedan hon blev länspolismästare för huvudstaden och redan då hade hon arbetat inom kåren sedan 1990 när hon kom in på polischefsutbildningen i egenskap av jurist.

– En jättefin trainee-utbildning som inte finns kvar längre. Den var för dyr, konstaterar Carin och pekar på mjölken till kaffet.

Samtidigt som hon själv ploppar en brustablett i ett glas vatten och hälsar på varje kollega som passerar.

Carin Götblad kritisk mot politikerna efter kvinnomorden: "Jag är trött på vackra ord"

Vad händer med dig när du kommer hit?

– Jag är lika engagerad som jag alltid varit. Som polis har man ju möjlighet att göra livet lite bättre varenda dag för människor, det är tillfredsställande. Sen är det kul med så mycket bra människor i huset. När jag började var det den gamla sortens polis som hade många kvaliteter men också kunde vara väldigt fyrkantig. Förutom att vi tar in fler äldre i dag är det många som har andra framgångsrika karriärer i samhället bakom sig.

– Det är jättebra!

Och fullständigt nödvändigt, tillägger Carin Götblad.

I dag är hon polismästare på Nationella operativa avdelningen, NOA, där hennes fokus ligger på att mobilisera strategiskt mot den utbredda gängkriminaliteten bland barn och unga.

Egentligen samma fråga hon drivit genom alla år.

– Jag är ofta före min tid, inte minst inom offentlig sektor och min egen organisation, men uthållighet är min paradgren. Jag ger mig aldrig. En satsning jag fortfarande väntar på från regeringens sida är Projekt Pojke som jag föreslog 2010. En riktad satsning mot pojkar och unga män i utsatta områden där anslaget är att se dem som en samhällsresurs. Jag hatar när man bestämmer sig för att vissa grupper bara är problem. Det blir självuppfyllande och jättefarligt.

– Till och med företrädare för goda saker står och säger att vissa ungdomar saknar livschanser, vad är det för dumhet att kabla ut? Sverige är ett land där man kan påverka sin situation och det är det unga behöver höra.

Utsågs till Årets rivjärn

Om det är en konstart att kunna säga ”hata” och samtidigt le, besitter Carin Götblad den till fullo. Kanske är det därför hon fått utmärkelser som Årets ledare, Årets yrkeskvinna och Årets rivjärn.

– Man kan vara ett rivjärn med ett leende. Det är inte så att jag går och kliar folk under hakan. Jag kan växla om snabbt när det behövs, säger polischefen.

Alt:

Elden kommer hemifrån.Båda föräldrarna hade ett grundmurat rättspatos. Hennes mamma var engagerad i Röda korset och själv drev hon hårdnackat på en försäljning av mexitegelvillan i Jakobsberg.

– Jag lyckades som väldigt ung övertala mina föräldrar att bli ”grönavågare”. De var inte radikala människor men jag var ett envist barn som ville ha djur runt mig. Som elvaåring började jag ringa på annonser om avstyckade gårdar, jag tog reda på vad vår villa var värd och diskuterade med mäklarna, berättar Carin.

Pernillas son blev gängkriminell: ”Flyttade mina gränser för vad som var okej”

Det blev en gård.

Hon fick sin första häst och sedermera ett livsråd från sin mor.

– Vi var tre systrar och mamma fullkomligt hamrade in i oss att vi måste skaffa oss en utbildning. Hon var född 1920 och fick själv inte ”läsa vidare”. Hennes bror fick men inte hon, för att hon var flicka. Det var en stor sorg för henne.

Kristina Lugn blev en vän för llivet

Några år senare, Carin Götblad är 19, har hoppat av gymnasiet, fått två barn och lever som ensamstående i ett miljonprogramsområde norr om Stockholm.

”Vi var unga”, förklarar hon utan att vilja gå in på problematiken närmare.

– Men på den tiden var ensamma mammor verkligen ensamma. Det är inte som nu. Papporna fanns inte, de försvann bara, säger Carin och tillägger att det var en sak att aldrig bli bjuden till parmiddagar och umgänge med kärnfamiljer.

De ärr hon fortfarande bär med sig kommer från hur hon som ung tonårsmamma behandlades av vissa i samhället.

– Jag vet hur det är att känna att du inte har pengar, inga vänner, ingen utbildning. Och jag vet hur det är att bli bemött med fördomar. Jag var utsatt både från andra föräldrar och från myndigheter. I dag skulle ingen göra så mot mig men då blev jag rädd, säger hon.

Senare också rasande. Polischefen beskriver hur upplevelsen av utanförskap präglat henne.

– llska kan vara en bra drivkraft. När jag har chefutbildningar brukar jag säga till människor att de inte ska skämmas över svåra eller annorlunda saker i livet. ”Tänk efter vad det lärt dig och var stolt i stället.” Det gör att du har perspektiv och insikter som kanske inte alla har på en arbetsplats.

Vad fick dig ur din situation?

– Jag var en ordentlig person som kom från en bra familj, det var min räddning. Jag satte upp mål, började läsa på Komvux, jobbade extra och tog jobb där jag kunde ha med mig barnen.

– Och så träffade jag bra människor som jag tog häng på.

Hon visste inte att samtalsgruppen hon blev inbjuden till riktade sig åt ”unga mammor i riskzonen” men det var där hon träffade kvinnan som skulle bli hennes bästa vän för resten av livet.

När poeten Kristina Lugn gick bort i maj 2020 höll Carin Götblad ett känslosamt tal på begravningen:

”Du hade bildning och erfarenhet, jag saknade det. Du stod alltid på min sida. Alltid.”

– Kristina var en hängiven mamma men stämde inte heller överens med det som ansågs vara norm. Vi delade utsattheten men hade också samma slags humor, samhällsintresse och drömmar som vi pratade med varandra om. Vi blev som en extra familj, firade högtider och gjorde allt tillsammans med barnen.

Hur tänker du på henne i dag?

– Jag saknar henne mycket. Vi pratades vid varje dag. Men jag tänker också på hur coolt det var, att hon några decennier senare kom in i Svenska Akademien och jag blev Stockholms polischef.

Kristina Lugns verkliga relation med Allan Edwall

Som kvinna och hög chef i ett uniformsyrke, hur mycket mansplainad har du blivit?

– Ganska mycket när jag var yngre, men jag har skakat av mig och inte hängt upp mig på saker, vilket jag kanske borde gjort i vissa fall. Så sent som i går blev jag påmind av en person som berättade att han aldrig kunnat glömma hur desavouerad jag blev av en dåvarande rikspolischef. Jag hade inte tänkt på det efteråt men drog mig till minnes när han sa det.

– Det var en situation där vi hade ett flertal utländska höga polischefer på besök. Vi åt middag på en fin restaurang när personen säger på engelska, inför alla: ”Nu Carin vill jag att du berättar för våra gäster om vilka de olika kungarna är på de här porträtten runt oss.”

Det var pinsamt, medger hon, men betonar att det handlat om enstaka tillfällen i organisationen, hon har upplevt en stor respekt från medarbetarna.

Då har det varit knivigare med media i perioder, inte minst när hon var ny 2003 och fick kliva rakt in i utredningen av mordet på Anna Lindh.


– Jag var ju väldigt olik Hans Holmér och bara det gjorde att jag fick ta emot mycket fördomar. Men det var ju för att folk inte kände mig och för att människor inte vara vana vid den typen av polischef. Och det är också något jag brukar råda kvinnor till, att inte ta det personligt.

Men det var ju personligt. Din röst var ljus och du hade ”okammat hår”…

– Ja, men jag tänkte att de var vana vid en mans sätt att prata och vara. Kanske jag gjorde det någonstans, men jag bestämde mig i alla fall för hållningen att inte ta det personligt.

– När man är chef på en väldigt hög nivå är det starka krafter som kan agera bakom ens rygg men man har också väldigt mycket muskler på den nivån. Jag tror att kvinnliga chefer på en lägre nivå är ännu mer utsatta och det har jag varit observant på.

– Jag har alltid haft ”vänner i viken”, inte minst bland kvinnorna. Jag ökade andelen kvinnliga chefer från 10 till 31 procent under min tid och det är väldigt mycket när man har 7 000 anställda.

Jag frågar vad som är hennes styrkor som ledare och Carin Götblad svarar att hon är tydlig och bra på att bygga ett lag.

Men hon kunde varit ännu tuffare.

– Jag är inte säker på att mina medarbetare skulle hålla med men jag har varit lite för snäll, i alla fall när jag var yngre. Att jag inte är impulsdriven och reagerar i affekt är en bra egenskap men ibland kanske man inte ska ha så lång stubin.

– Jag har svårt för att bli riktigt förbannad, säger Carin Götblad.

Och det är här brustabletten kommer in. Den upplösta vitaminen var hennes lunch.

– Jag jobbar bäst när jag är hungrig, därför äter jag inte lunch. Jag brukar säga att jag tar två Magnecyl och en kopp kaffe i stället. Eller en vitamin.

Sen äter hon som en häst på kvällen i stället.

Kan hjälpa mot psykisk ohälsa!

Så kan hästar hjälpa när du mår dåligt

Just den här dagen ska hon träna dubbla pass. Hon rider så ofta hon kan, på Hufvudsta Ridskola eller på Gotland som är platsen i hjärtat.

Minst varannan helg och varje längre ledighet spenderar Carin Götblad i huset på ”öjn” tillsammans med livskamraten Erling.

Obs obs! De är inte gifta.

– Varför skulle jag behöva det? replikerar Carin med ett skratt.

– Jag är en självständig och självförsörjande kvinna. Vi har varit tillsammans i 35 år så jag kanske inte kan hävda att jag har ett stort frihetsbehov längre men jag är emot onödiga grejer och gifta sig verkar helt onödigt.

– Min man säger att jag är den mest oromantiska kvinnan han någonsin träffat. Jag är väldigt pragmatiskt krass ha ha.

Men han har ändå stannat i 35 år?

– Ja, han är världens snällaste, min bästa vän. Det är så härligt med snälla människor och det brukar jag förmedla till ungdomar: ha de glasögonen på dig. Överallt finns det bra människor, det viktigaste är att leta efter dem.

Måste man ha gått på några nitar och träffat någon som inte varit snäll för att landa i den övertygelsen?

– Tyvärr, kan det vara så. Men Erling var en sån som alla var kära i på jobbet. Både män och kvinnor, och så blev han kär i mig. Den nya juristen. Du kan tänka dig reaktionerna! Det var underbart. Men jag bestämde mig redan dag ett när jag såg vilket jävla gullande det var med honom, att jag inte tänkte ställa upp på det där. Så trots att jag var jättekär när han frågade om jag vill äta lunch med honom sa jag alltid nej. Men till slut kunde jag inte motstå honom jag heller.

Känner med mammorna till gängkriminella

De packar smörgåsar och cyklar mountainbike i naturen och diskuterar Erlings forskning eller Carins jobb över matbordet, tills Erling sätter stopp.

– Han är gammal ungdomsforskare och intresserad av frågorna men ibland säger han ”nu stänger vi fönstret, nu räcker det för i dag”.

Hon säger att hon tänker på jobbet när hon inte borde och att hon är engagerad även när hon är ledig.

– Jag är störd helt enkelt, miljöskadad. Men det blir så när man tycker att något är så väldigt viktigt, säger Carin och berättar om de förtvivlade mammorna som skriver till henne.

– För en tid sen var den en mamma till en kille i 20-årsåldern som hörde av sig. Sonen hade suttit i fängelse för grovt vapenbrott och flyttat hem till henne. Hon var livrädd för att han var med i ett gäng och han var livrädd för att han ville sluta men inte vågade.

– Jag tycker så otroligt synd om dessa mammor som blir indragna och inte vet vad de ska göra. Jag försöker lotsa dem vidare men jag är ju bara jag. Jag är liksom ingen organisation på det sättet.

I en tid och en verklighet där rubrikerna om barn som dödar barn avlöser varandra är naturen och djuren en livsviktig ventil för den höga polischefen.

– Om man jobbar med ondska som jag gör hela dagarna är djur oerhört viktiga. Jag tror att många som har pressande jobb skulle tjäna på att att ha något som är litet, skört och snällt runt sig. Det motverkar att man inte blir cynisk, säger Carin Götblad.

De som följer henne på Facebook vet att 80 procent av flödet består av Nala och Lillungen, hennes två marsvin.

Den som inte är vän kan ha rykt i gallringen när hon kände sig nödgad att rensa i listan och gjorde klart i sin caption:

”Ni som aldrig har skrivit något positivt om mina marsvin åker ut.”

Reagerade starkt mot ålderism

Antalet bilder av mat i motljus är noll.

Carin Götblad berättar att hon fem dagar i veckan i 20 år åt samma rätt till middag, köttfärssås och spagetti. Efter brustablett till lunch.

Frågan är ofrånkomlig:

Det känns inte som mat är en njutningsgrej för dig?

– Nej, jag skiter i mat. Det är ju som en religion för vissa men jag är inte intresserad alls. Erlings dotter håller på med raw food och sånt som vi bara ruskar på huvudet åt. Samma med inredningshysterin som är. Alla meningslösa, ytliga grejer, det måste ju vara för att människor har tråkigt, eller för mycket pengar.

– Tänk om alla kunde göra en ideell insats i stället.
Sträcka ut handen åt en medmänniska. Även något litet enkelt får stor betydelse.

Hon säger att hon ”måste låta gräslig” men ”njuta är hennes sämsta gren.”
Hon gillar att jobba. Det var därför hon blev så arg när hon upplevde att hennes kompetens och erfarenhet skulle kastas bort.

– Jag blev heligt förbannad när jag var 65 och fick höra att jag inte kunde få ett gd-förordnande eller förlängt på grund av ”blablabla”. Jag hade aldrig varit mer kompetent och så får man höra att man är för gammal. Man ändrade den personalpolicyn i regeringskansliet efter det och det var ju bra.

Kände du dig bortvald?

– Ja, klart att jag gjorde. Jag blev också besviken på en del vänner som peppade mig att driva frågorna men själva inte ställde upp och sa som det var – att de var bortvalda.

När Petra Lundh tillträdde som ny rikspolischef i fjol kände hon tillförsikt. ”Äntligen en klok, mogen kvinna, en mycket bra person”, som Carin Götblad uttrycker det.

Med 69-årsdagen om hörnet har hon bestämt sig.

– Jag önskar att jag var yngre, det kan jag villigt erkänna, för då skulle jag orka mer och ha mer tid kvar. Jag vill inte dö men det är bäst att smida medan järnet är varmt, det lärde jag mig också från min mamma.

– Jag kommer jobba så länge jag finns och har hälsan.

Carin Götblads tre hjärtefrågor


Kriminalitet bland unga

”Barn och unga har varit som en röd tråd i hela mitt liv. Det finns ju inget viktigare och jag är väldigt oroad över utvecklingen. Vi är jätteduktiga på att klara upp morden, hur hemskt det än låter att uttrycka det så, men det hjälps ju inte om vi inte stoppar inflödet. Att kriminaliteten ökar och går ner i åldrarna är förskräckligt, därför är jag ute och pratar mycket om tidiga insatser och stöd till föräldrarna. Jag försöker leta mönster. Att så små barn som 13–14 år har börjat mörda och skjuta ihjäl finns ju inte dess like i västvärlden tidigare men det man bland annat kan är att de konsumerar väldigt mycket sociala medier och i synnerhet grupper och sidor med gangsterrap som innehåller jättemycket våld.”

Psykisk ohälsa

”Psykisk sjukdom har inte ökat, däremot har undersökningar visat att uppemot 70 procent av alla flickor i högstadiet har psykiska problem på veckobasis. För tjejer handlar det ofta självskadebeteende, att de inte tycker att de duger, när det gäller killar är det ju faktiskt värre eftersom den psykiska ohälsan är jättestor. Mer än dubbelt så många pojkar och unga män begår självmord jämfört med flickor och unga kvinnor – men de är svårare att upptäcka. Det måste till ett större förebyggande arbete och vi måste ändra synen på pojkar och unga män, se dem och bemöta dem och deras psykiska ohälsa fast de inte säger något.”

Djurskydd

”Jag har älskat djur sedan jag var barn och har ett stort engagemang i djurrättsfrågor. Liksom små barn och riktigt gamla människor kan djur inte föra sin egen talan, det är grunden, men internationell forskning har också visat ett starkt samband mellan djurplågare och kriminalitet.
Att vara nära och umgås med djur är ett extremt bra sätt att träna barn i ansvar och omtanke. Det är också viktigt att man anmäler när djur far illa.”