Pernillas son blev gängkriminell: ”Flyttade mina gränser för vad som var okej”

Efter reklamen: Femina granskar BUP: IVO-chefen: ”Det är ett misslyckande från vården”

1997 föder Pernilla tvillingarna Alfred och Matilda. Alfred är en aktiv liten kille, med lockigt hår och en särskild utstrålning. Han har lätt att få kompisar och älskar att spela fotboll.

Under de första åren rullar vardagen på.

Pernilla och barnens pappa Göran arbetar båda på Posten. På fredagarna bakar familjen pizza tillsammans och på helgerna åker de alla iväg och hejar när barnen spelar match.

Problemen eskalerar i skolan

Visst händer det att Alfred blir arg och slår någon kompis på förskolan, och när skolan börjar har han svårt att koncentrera sig och hamnar ofta i bråk. Men så kan det ju vara, när man trotsar och testar gränser eller går igenom en fas.

Men att kasta bänkar i klassrummet eller förstöra allt i sitt rum? Är det verkligen normalt? Pernilla börjar tvivla. Samtidigt är han fortfarande hennes fina kille som vill ha frukost på sängen när han fyller år och inte har något emot kramar – ens inför kompisarna.

Killen som fungerar bra i skolan om han får tydliga instruktioner och lugn och ro. Gärna i närheten av läraren Elisabeth som ser och uppmuntrar honom, och som lugnar Pernilla och Göran i deras tvivel och oro.

”Det kommer nog att gå över.”

Gång på gång upprepar Pernilla orden för sig själv.

Men problemen fortsätter. I högstadiet skolkar Alfred ofta. Han börjar röka cigaretter och marijuana och stjäl cyklar som han säljer på Blocket. Pernilla och Göran förstår att de måste ha hjälp.

– Det var så overkligt att sitta hos soc. Att detta hände oss – en helt vanlig familj. Vi som alltid varit ordningsamma, haft rutiner och gett barnen konsekvenser när de gjort något fel, berättar Pernilla.

intervjuEmil, 11, fick inte rätt hjälp hos BUP – tog sitt liv

I december 2011 håller familjen på att klä granen när Pernillas mobil ringer. Det är polisen som berättar att Alfred och två andra killar har rånat ett äldre par i deras bostad.

– För första gången kände jag: Klarar vi detta? Eller måste Alfred bort från oss? Det var hemskt att släppa fram de tankarna. Om vi måste skicka Alfred till ett behandlingshem skulle det ju inte finnas någon där som älskade honom som vi.

För att bearbeta allt skapar Pernilla en blogg. Att skriva lugnar surret i hjärnan och kärleken från läsarna gör att hon inte känner sig lika ensam.

I nionde klass kallar rektorn till ett möte där han föreslår att Alfred ska sluta skolan. Han får behålla sina betyg, men det funkar inte att ha honom kvar.

– Först kände jag en lättnad över att slippa jaga honom med allt, men samtidigt var det något som skavde. Borde inte skolan ta sitt ansvar? Vi har ju skolplikt. Och hur kändes det för Alfred att få höra att de inte ville ha honom där?

”Förstod att jag måste släppa kontrollen”

2013 får Alfred komma till ett hvb-hem. Han har nyss fyllt 16 och är yngst av tio killar. Familjen bjuds in till en anhörighelg.

– Det blev en vändpunkt. Där träffade vi andra som vi. Vi fick lära oss att vi var medberoende och att det var en sjukdom. Men, en sjukdom vi kunde bli friska från. Jag förstod också hur jag ända sedan jag var barn – då jag växte upp med en pappa som var alkoholist – lärt mig läsa av och känna in stämningar. Hur jag alltid levt med skam- och skuldkänslor och känt mig ensam.

– Jag förstod att jag måste släppa kontrollen över Alfred och i stället ta kontroll över mig själv och mitt liv. Men samtidigt: hur släpper man kontrollen över någon som inte är myndig? Och var går gränsen mellan medberoende och ett kärleksfullt föräldraskap? Jag var hela tiden rädd för att Alfred skulle sluta älska mig.

intervjuRebeccas dotter fick typ 1-diabetes: ”Vaknar om nätterna”

Anhörigträffarna gör att Pernilla börjar ta sina egna känslor och behov på större allvar. Hon träffar en psykolog, går en sorgbearbetningskurs och varje morgon rabblar hon sina mantran:

Jag är den viktigaste personen i mitt liv.

Jag förtjänar att vara lycklig.

Jag tar ansvar för mina handlingar, så får Alfred ta ansvar för sina.

Pernilla ställer ultimatum

Samtidigt snurrar känlsokarusellen fortare och fortare. Familjen pendlar mellan hopp och förtvivlan: på behandlingshemmen mår Alfred bra men så fort han kommer hem börjar allt om. Ljusningen då han får ett jobb som ställningsbyggare förbyts i mörker då Pernilla hittar en ryggsäck med droger i hans rum.

– Fram till dess hade jag hela tiden flyttat mina gränser för vad som var okej och valt mina strider. När han började röka cannabis kändes det plötsligt okej att han snusade, trots att det tidigare varit otänkbart.

Men ryggsäcken blir droppen. Först överväger Pernilla att slänga drogerna, men vad händer då? Blir Alfred skyldig farliga människor pengar?

– Han fick välja mellan att ge allt till polisen eller att flytta från oss. Så han packade, tog sin cykel och drog.

intervjuEmil dog efter att ha nekats hjälp hos 112 – mamman berättar

I december 2017 får familjen veta att Alfred häktats. På Aftonbladet kan de läsa att han gripits för grovt narkotikabrott, tillsammans med två killar ur det gängkriminella nätverket Dödspatrullen.

– 25 kilo amfetamin, i Alfreds lägenhet. Det gick inte att ta in. Vad skulle hända nu? Behövde vi vara rädda, för Alfreds eller vår säkerhet?

En lång häktesperiod övergår i ett fängelsestraff och hela tiden finns familjen där för Alfred. Hälsar på, kramar, säger att de älskar honom. Personalen är frågande: ”Hur hamnade er son i det här? Han är ju helt… normal?” Alfred är tacksam, i brev skriver han att han trott att han förlorat allt och att han är glad att de finns kvar.

Utförde brott med kriminella gäng

När straffet är avtjänat dröjer det två år till han häktas igen, denna gång för flera sprängningar och medhjälp till mord.

– Det var fruktansvärt, men nu blev vi mer arga för att hans kriminella liv alltid gick före oss och för att han gjort saker vi inte kunde förstå eller acceptera. Jag älskade honom fortfarande, men tyckte inte om den han blivit.

Ett namn i de svarta rubrikerna om gängkriminalitet.

I medierapporteringen har Alfred Wennberg under de senaste åren beskrivits som ”en av våldsvågens projektledare”. Han har varit inblandad i brottslighet med de två mest ökända nätverken och har bland annat dömts för grovt vapenbrott, grovt narkotikabrott, bombdåd och medhjälp till mord.

För henne, fortfarande en son.

Trots allt som sker är det en starkare Pernilla som krishanterar. Gemenskapen i familjen är grundmurad, men Pernilla och Göran är skilda sedan en tid tillbaka. Nya, fina vänner har hittat in i hennes liv och hon uppskattar att styra sin tillvaro själv. En vän uppmuntrar henne att skriva en bok om allt de varit med om och med skräckblandad förtjusning kontaktar hon ett förlag – som nappar.

”Kan inte vara rädd”

Och så mitt i allt – en bomb exploderar i Görans port i februari 2024. Att han redan gått och lagt sig är förmodligen det som räddar hans liv.

– Jag blev förtvivlad och arg, men konstigt nog inte rädd. Samma sak känner jag nu: jag kan inte göra något åt situationen, det enda jag vet är att jag inte vill gå omkring och vara rädd. Det tjänar ingenting till.

Alfred döms till fängelse i 12 år och åtta månader. När han släpps kommer han att vara 34 år gammal.

Boken Älskade jävla unge – Att vara mamma till en kriminell utkommer på Mondial förlag den 15 oktober 2024.

Hur tänker du kring framtiden?

– Jag tänker inte så mycket på den alls, för jag har ingen aning om hur den kommer att bli. Det viktiga är att jag mår bra idag och att vi fortsätter ha kontakt med Alfred. Vi skriver brev och får ha bevakade besök.

Vad sa han när du berättade om boken?

– Att han ville att jag skulle må bra, och fick det mig att må bra att skriva en bok skulle jag göra det.

Har han läst den nu när den är klar?

– Ja. Han berättade att det var mycket som han glömt, men han bad om ursäkt och kallade mig världens bästa mamma. Och trots allt som hänt vet jag ju att den fina killen också finns.

Vad hoppas du att boken ska få för betydelse?

– Jag vill visa att det här kan hända i vilken familj som helst, och om den kan hjälpa andra föräldrar som kämpar att känna sig mindre ensamma vore det väldigt fint. Jag vill även nyansera bilden av de som hamnar i kriminalitet.

Vad har du lärt dig av allt du har varit igenom?

– Att jag klarar mer än jag tror. Jag har blivit en starkare och bättre person och jag dömer inte folk lika lätt som förr. Jag har också lärt mig vad villkorslös kärlek innebär. Det är sådant man säger som förälder, men det är inte alla som får den prövad.

Pernillas ”Detta hjälpte mig” i 8 steg

• Att gråta. Jag har gråtit så mycket under åren!

• Att sova. Jag brukar kalla sömnen min superkraft, för trots allt som hänt har jag nästan aldrig haft problem med att sova. Och det har förmodligen hjälpt mitt mående mycket.

• Att skratta. Humorn har varit viktig i familjen, mitt i allt det svarta.

• Att prata. Jag har hela tiden varit öppen om vår situation för arbetskamrater och vänner. Att gå till psykologen betydde också mycket.

• Att skriva. Bloggen blev min ventil och läsarna gav mig så mycket kärlek och värme.

• Att känna att det var okej att vara i lugna, mysiga stunder. Att bara ligga i soffan och kolla på en film med Alfred, trots att vi kanske egentligen borde prata allvar.

• Att kramas mycket.

• Att ha tillit till att jag gör så gott jag kan.

LÄS OCKSÅ: PSYKOLOGENS RÅD ”DETTA SKA DU VARA OBSERVANT PÅ SOM FÖRÄLDER”