Cecilia Malmström: Vet flera kvinnliga assistenter i EU som utsatts för sexuella trakasserier

Efter reklamen: Kampen fortsätter - nu tar vi nästa steg

"Jag har aldrig upplevt att det har varit ett problem att vara ung tjej i politiken i Sverige. Under hela mitt partipolitiska liv har jag fått stöd, och haft både kvinnliga och manliga mentorer. Där har jag nog varit lyckligt lottad.

I EU var det annorlunda. Jag var 31 år när jag kom till Europaparlamentet, och unga kvinnor var inte precis något som dominerade. Snarare hände det att man blev tagen för assistent.

Att Utrikesutskottet var en manlig domän märktes tydligt när jag kom dit. Jag blev inte tagen på allvar och de äldre rävarna trodde att de visste allt. Var man ordentligt påläst var det ett sätt att gradvis få respekt, men kvinnorna behövde vara oerhört mycket mer pålästa än männen.

I diskussioner kunde jag få kommentarer i stil med ”lilla gumman” – och det var om de lyssnade alls. Ibland markerade de äldre männen i utskottet att det jag sa var helt ointressant genom att helt enkelt prata med varandra i stället.

Nilla Fischer: Jag fick halvera min lön när jag flyttade hem

Speciellt när man är ny och inte så etablerad är det svårt att inte bli ledsen emellanåt. Men med tiden fick jag lära mig att ta ton och bli kaxigare.

I takt med att jag har haft viktiga positioner där folk blivit tvungna att lyssna har jag kunnat ryta ifrån på ett annat sätt, och säga: "Nu är det jag som pratar".

Jag är 182 centimeter lång, så det är inte lätt att rent fysiskt klappa mig på huvudet. Min längd har varit en fördel för mig, och gjort mig lite mer avskräckande.
Det är klart att jag har drabbats av kommentarer, men jag har haft tur. Jag vet flera unga kvinnliga assistenter i EU som utsatts för sexistiska kommentarer, och ibland även sexuella trakasserier och övergrepp.

När personer i min närhet farit illa har jag stöttat så gott jag har kunnat och uppmuntrat dem att anmäla. I de här situationerna har personerna faktiskt anmält händelsen, eller så har det retts ut på ett sätt som känts bra för dem.

Som EU-kommissionär blev jag ofta inbjuden till paneler och seminarier – men det var vanligt att det skulle vara jag och sju män under panelsamtal. Då började jag säga ifrån: "Det här är inte en panel, det är en manel”.
I Bryssel kan man inte heller hävda att det inte finns några kompetenta kvinnor – jag kan skicka 20 namn direkt.

Laleh: ”Som att befinna sig bland tjugo tjurar som knuffar dig”

Det är klart det är svårt att tacka nej till en panel när man är 22 år och nyvald, det är ju ett viktigt steg i karriären. Det är lättare när man är 50 år.
Vi som är äldre nu försöker stötta de yngre i branschen, och vara föredömen och mentorer. Vi måste uppmuntra dem att våga ta för sig och hålla ihop.

I EU-kommissionen brukade alla vi kvinnor ses och äta middag ihop regelbundet. Där kunde man ta upp frågor man kände hade mötts av kompakt motstånd från männen. Eftersom vi hade snackat ihop oss kunde man senare på mötena visa att man hade stort stöd i gruppen – något som män har gjort i alla tider.

Suzanne Osten: Det har aldrig funnits kvinnliga genier

När jag precis hade återvänt till Sverige igen efter tiden i EU blev jag kontaktad av regeringen, som ville nominera mig till ny generalsekreterare för OECD. Jag tänkte att det kan vara kul att pröva.
Vi är tio personer som är nominerade till posten, varav tre av oss är kvinnor.
Men det är svårt att bedöma mina chanser, det är 37 medlemsländer som är med och bestämmer. Jag har försökt presentera vad jag vill, och har varit med på intervjuer och utfrågningar.
Men det är en bekant arena, jag har ju jobbat länge i den världen.
Precis som FN och Nato har OECD aldrig haft en kvinnlig generalsekreterare, men glastaket håller på att brytas".

Emma Frans: Kvinnor inom vetenskapen har börjat nätverka mer

Antje Jackelén: Jag var inte välkommen hos församlingen jag skulle till

Anne Swärd: Akademien har missat många stora kvinnliga författarskap

Gunilla von Platen: Jag vill inte sitta i en styrelse för att jag är kvinna