Irena Požar: ”Männen som kom undan metoo – vi vet vilka ni är”

Efter reklamen: Irena Pozar och Maria Sveland i en debatt om kvinnofrågor

Nästan två decennier efter att hennes debutroman Bitterfittan ruskade om i kulturdebatten är journalisten och författaren Maria Sveland aktuell med boken Nu njuter Maggan. En lovsång till hennes egen mamma (Maggan) men inte bara.

– Det är en hyllning till alla mammor som jag faktiskt menar bär upp den här jävla världen på sina axlar. Men det är samtidigt en uppgörelse med moderskap, det vill säga allt det pålagda om hur en mamma ska vara, säger Maria Sveland, 50.

Irena Požar nickar. Hon är journalisten som chefar över Veckorevyn, skriver krönikor i Aftonbladet och som hösten 2024 förärades med titeln Årets storasyster för sin ”ständiga kamp för tjejer och kvinnors rättigheter samt hennes mod att ge en röst åt de utsatta”.

– Det var väldigt fint. Det betyder mycket att veta att någon uppmärksammar det man gör, säger Irena Požar, 33, och tillägger – alldeles särskilt i en tid där tonen i debatten är extremt uppskruvad.

Vi ska återkomma till saken när vi kastar oss ut i första ämnet.

1. SLOPAD BESTÄNKTETID VID SKILSMÄSSA

Malin: I år kan kravet på betänketid vid skilsmässor tas bort. Bra eller dåligt?

Irena: Jag blev lite överrumplad av nyheten för jag har inte haft den på min feministiska radar. Jag visste inte att det var en grej och ser inte i praktiken vad det kommer att göra för stor skillnad. Men jag har sett en väldigt politisk bred enighet om att det är bra.

Maria: Jag tror inte att någon behöver betänketiden. När man väl skickar in skilsmässopappren har man tänkt igenom, vänt, vridit, legat vaken och gått i parterapi säkert, men det ökar ju möjligheten att kunna lämna en relation i vilken sekund du vill. Det är väl en signal att man gör det enklare.

Malin: Att skilsmässa engagerar kunde vi se när du gav ut boken Happy Happy 2011, Maria. Varför är det provocerande?

Maria: För att vi lever i ett samhälle som byggt en myt kring att familjen och äktenskapet är målet. Du ska gifta dig, få barn och leva i familj. Precis som att det är hotfullt för många män att kvinnor i allt högre utsträckning skaffar barn på egen hand är det att utmana patriarkatet att visa att vi är självständiga och inte behöver bli försörjd av någon man.

Irena: Jag kan också bli provocerad av skilsmässor, fast av en annan anledning. Att vi har byggt upp ett samhälle där det är så svårt att få tid till kärleksrelationer och vänskapsrelationer för att det är så mycket pussel med jobb, ökade priser och lönerna som inte hänger med. Systemet vi lever i är inte gjort för att man ska dela sitt liv med nån, det kan jag tycka är tråkigt. Om man nu tycker att familjen är viktig, så kanske det är barnomsorg, jämställda löner, sjukförsäkring och såna saker man ska jobba med.

Malin: Ni är båda gifta. Har ni skrivit äktenskapsförord?

Irena: Nej, jag hade inget med mig, så jag skrev absolut inget äktenskapsförord, haha. Min man hade ett boende, det hade inte jag, så jag var väldigt noga med att inte skriva ett äktenskapsförord.

Lise Tamm: ”Jag vill att alla ska omfattas av jämställdheten i Sverige”

Maria: Jag är gift för andra gången. I mitt första äktenskap skrev vi inte heller äktenskapsförord för vi var lika fattiga. I mitt senaste, där vi har barn från olika kullar och har gått in med varsin ekonomi i ett hus för att kunna bo allihop, har vi skrivit för att det skulle bli komplicerat om vi skiljer oss någon gång, vilket jag verkligen hoppas att vi inte gör.

Malin: Är det inte något deppigt med att tidigt behöva ”se om sitt hus” ekonomiskt, att det blir lite kärlek med förbehåll?

Maria: Jag tänker att det är skönt att man har gjort det när man är kär och vänner och inte behöver fundera om den dagen skulle komma och det är sårigt. Vi satt i lugn och ro och tydliggjorde: Så här mycket äger du, så här mycket äger jag. Eftersom det finns olika barn också är det för att minska risken för att någon ska bli arg över arv.

2. ”NO FAULT DIVORCE”

Malin: Samtidigt i USA finns en konservativ höger som föreslår ”no fault divorce” – att det ska krävas särskilda skäl för att få skilja sig. Åsikt?

Irena: Det är ett grundläggande sätt att utöva kontroll över en kvinna. Det blir väldigt tydligt att det handlar om det när man vet att kvinnor som skiljer sig ofta blir lyckligare medan män blir olyckligare. De som kommer gå vinnande ur det här är ju män som grupp.

Maria: Det ligger i fascismens ideologi att låsa fast och att familjen ska vara enheten som samhället grundas på. Det var det Breivik skrev i sitt manifest också, att man skulle inrätta speciella lagar som skulle göra det svårare för kvinnor att skilja sig utan anledning. Det ligger i hela det tankeparaplyet som Trump och hans anhängare har.

Malin: Är det något vi ens behöver yvas om i vår del av världen?

Maria: Jag tror att man som feminist alltid måste vakta gränspositionerna. Man kan aldrig luta sig tillbaka och tänka att nu är det klart. Vi har sett det med aborträtten, inte bara i världen. Det finns krafter som vill inskränka den på olika sätt i Sverige också.

Exklusiv intervju med Femina!

Helena af Sandeberg: ”Scenen är det enda stället där jag kan stänga av helt”

Irena: Jag sa i mitt tal när jag fick priset Årets Storasyster att det tar lång tid att få rättigheter, men att det går väldigt snabbt att bli av med dem. Ur det perspektivet håller jag verkligen med. Vi kan inte ens ta för givet att alla i Sverige strävar efter jämställdhet för det är verkligen inte så.

Malin: Och hur kan det vara så 2025?

Maria: Om man vill vara lite positiv kan man se att det alltid har gått upp och ned i vågor. Vi gör framsteg och så kommer bakslag. Stora delar av världen har sakta men säkert säkrat aborträtten och pratat om jämställdhet på ett helt annat sätt än tidigare. Det kanske är den här enorma vågen vi ser nu.

Irena: På samma sätt som vi som samhälle under lång tid pekade ut invandrare som en farlig grupp som tog våra jobb så tycker jag mig se liknande tendenser nu när man pratar om hur kvinnor blir alltmer välutbildade och får bättre positioner. Alla tror att det pågår något kvotering hela tiden och politiken gör verkligen sitt för att förstärka den bilden. Jag blev rasande när jag såg att Socialdemokraterna hade tillsatt en grupp där de ska lägga en ny strategi för att nå unga. De ägnade en jättestor del i rapporten åt hur allt var ”tjejskolans fel”. Att skolan varit så anpassad för tjejer att flickorna trängt undan pojkarna. Det är ett narrativ som satt sig och det är klart att det föder ett hat mot kvinnor hos pojkar redan från liten ålder om de får höra att kvinnor gör framsteg på din bekostnad.

Malin: Lite som att det är jättekul med en tjej i pojklaget i fotboll så länge hon inte blir bättre än killarna?

Irena: Ja, lite så. Det är inte så att alla tjejer mår skitbra i skolan. De bara vänder sin smärta inåt och vi är inte lika duktiga på att hantera det. Eftersom pojkar som mår dåligt riskerar att bli samhällsfaror så ljuder det larmet mycket högre. Mitt hjärta går sönder av att Sveriges största parti har mage att prata om ”tjejskolan” som ett stort problem.

3. MAMMASKAM

Malin: Du har tre söner Maria och du är pojkmamma till två, Irena. Har ni upplevt mammaskam?

Irena: Typ inte. Jag vet att debatten om mom-shaming är stor men har inte fått jättemycket kommentarer privat. Däremot sätter jag ganska mycket press på mig själv utifrån någon typ av normer kring hur mammor ska vara. Jag märker att mycket sker uppe i huvudet.

Malin: Varför?

Irena: Jag vet inte. Man försöker bara räcka till på alla håll och gör inte det. Om det inte hade varit barn hade det varit något annat, men med barn blir pressen mycket större. Det är väl biologi att man ska vara orolig och vilja göra rätt när det gäller sina barn.

Eva Röse: Jag tänker väldigt lite på hur jag ser ut

Maria: Jag har skrivit en hel bok nu som handlar mycket om mamma-skam, jag har verkligen upplevt det. Jag upplever att den här världen ställer helt andra krav och förväntningar på mammor jämfört med pappor. Det finns väldigt tydliga normer för hur du ska bete dig som mamma, bryter du mot dem får du ifrågasättande blickar. Om jag ska vara personlig så kände jag det framförallt i samband med skilsmässan när man skulle dela upp barnen varannan vecka. Om jag vågade uttrycka att det var ganska skönt med ett upplägg där du ena veckan var full tid med barnen och andra veckan kunde ägna dig åt mer jobb, till exempel, upplevde jag att jag bröt något tabu. Det provocerade väldigt många. Jag har ofta känt att det är något fel på mina känslor.

Irena: Det håller jag verkligen med om. Att jag inte upplevt blickarna så mycket kanske är för att jag håller för ögonen, men att jag känt mig konstig och fel och att det hänger ihop med normerna har jag absolut upplevt. Som att jag inte grät när min första bebis föddes. Det enda jag sa när jag fick honom på bröstet var ”detta ska jag aldrig göra om”. Jag hade ångest i sex månader över att jag inte hade reagerat som man skulle.

4. BRUDÖVERLÄMNING

Malin: Senaste året har en tradition vi adopterat från Hollywood-film skakat om Svenska kyrkan, denna om att brudens pappa leder dottern till altaret. För eller emot?

Maria: Jag tycker att det är en sunkig symbolik i det eftersom det bygger på en gammal historia där man som kvinna var omyndig. Du stod under dina föräldrars eller din pappas förmyndarskap fram tills du blev överlämnad till din mans förmyndarskap. Det känns halvfräscht.

Irena: Håller med. Det är en sån klassisk fråga som inte är ett problem förrän det blir ett problem. Det är inte ett problem om man gör det bara för att man älskar sin pappa och det inte finns nåt destruktivt i det. Men symboliken spelar roll. Om det börjar bli vanligare skulle jag inte uppskatta det. Varför ens öppna den dörren?

5. ”SOFT GIRL-TRENDEN”

Malin: Ett annat begrepp som varit på tapeten är soft girls. Vad tänker ni?

Irena: Det kanske är fel forum men jag tycker inte vi ska prata om tradwives och soft girls. Det tar så mycket syre i den mediala jämställdhetsdebatten att annat inte får plats. Det är en marginell företeelse, som hudvård för små barn. En trist trend, men inte det största hotet mot flickor och kvinnor.

Rosanna Endres varning till mamma

Lena Endres kritik mot ålderismen – dotterns krav

Maria: Jag blir glad när du säger så, för jag hoppas att du har rätt. Men det här är så svårt. Jag hatade själv när äldre feminister som jag hade sett upp till började tycka att min generation feminister sa och gjorde fel saker. Ebba Witt Brattström hade en period när hon var väldigt ute och klagade och tyckte att vi inte var tillräckligt kunniga. Jag var så sur på det då och nu känner jag att jag själv sitter och är äldre medelåldersfeminist som signalerar att jag är orolig över den yngre generationen. Det är jag inte, men jag har ändå sett en nykonservativ trend bland en del unga kvinnor med väldiga plattformar som pratar om huskvinnans återkomst. Man pratar om att moderniteten är en kvinnofälla. Man bara nej. Prata med en 1800-talskvinna där kvinnor dog i barnsäng. Jag fattar inte. Jag får en känsla ibland att de har gett upp jämställdhetsprojektet, de orkar inte tjafsa. Det är töntigt att tjafsa och töntigt att vara feminist. Det finns en sådan klick som hörs.

Irena: Grejen med de här kvinnorna är att de är influencers och gör betalda samarbeten. De går inte runt hemma, de har ju en ekonomi. Jag ser att gruppen finns men eftersom den är attraktiv för media att porträttera görs den större än vad den är. Det är inte heller det enda innehållet unga konsumerar om vi ska prata om stora influencers. Den största vi har är Bianca Ingrosso. Hon å andra sidan driver tre företag, men då är hon farlig för att hon är ”så opererad och smal.”

6. KROPPSIDEAL

Malin: Apropå unga kvinnor, kroppar och sociala medier, ett kärnämne för dig, Irena, som chefredaktör på Veckorevyn. Hur illa är det?

Irena: Jätteilla, jättehemskt. En normalisering som går i rekordfart och som är väldigt destruktiv. Men även där finns en medial fallenhet och att prata om de här sakerna är också ett sätt att tappa bollen lite. Tittar man statistiskt så är det en överväldigande majoritet som inte har gjort någon typ av ingrepp eller fillers men det finns en rapportering kring det som gör att vi tror det.

Malin: Är det inte en konflikt i det också? Ska inte en kvinna få göra vad hon vill med sin egen kropp?

Maria: Jag tänker att det bara är en kulturell gaslighting, det här att vi hela tiden ska lära oss att hata våra kroppar. Man måste se att det är en patriarkal uppfinning. Att det första bantningspillret kom samtidigt som kvinnor slogs för rösträtt, är det en slump?

Maria Sveland fortsätter:

– Det är så jävla smart uttänkt att vi ska ägna tid och energi åt att svälta oss, hata våra utseenden och lägga pengar på olika skönhetsgrejer i stället för att förändra världen. Jag förstår såklart att vi lever i den här världen, jag är också påverkad, vill sminka mig och ha läppstift, sen skulle jag aldrig göra en skönhetsoperation, det kan jag lova. Men jag tycker att det är sorgligt att vi inte kan få vara i det här mäktiga med att bli äldre, med klimakteriet och kroppen som transformeras. Att man inte bara kan få känna sig stolt och tycka att det är coolt i stället för att hålla på och hata sig själv.

7. METOO

Malin: Hösten 2017 lär ingen glömma av oss som var med – men vad hände med metoo?

Irena: Det som alltid händer med kvinnorevolutioner. Det blev en enormt stark motreaktion. Patriarkatet blev livrädda och då har de bara ett val: att slåss och trycka tillbaka. Det är väldigt effektivt, vissa saker som vi ser nu är ett direkt resultat av att kvinnor blev för högljudda och gick för fort fram tillsammans globalt under 2017. Konservatismen triggades jättemycket.

Polischefen om när hon blev förminskad av Rikspolischefen

Carin Götblad: ”Jag vet hur det känns att inte ha pengar”

Maria: Absolut att det blev en backlash av metoo. Det tog inte lång tid innan de kritiska rösterna började höras, och det från mäktiga människor med stora plattformar, kolumner i de största tidningarna och författare. Jag kommer ihåg att jag blev chockad. Framförallt också över de här kvinnorna som blev nån sorts fotsoldater till patriarkatet och sprang på rättegångar och sen skrev kolumner och ledare där man ifrågasatte hur en kvinna som blivit våldtagen kunde följa med honom hem.

Att ett dussintal kvinnor ställdes inför rätta och dömdes för förtal för att de hade namngivit förövare, oftast i olika slutna grupper där man delade erfarenheter, tyckte jag var det fulaste av allt som hände.

Malin: Skrev ni på journalisternas upprop #deadline?

Maria: Ja.

Irena: Ja, jag tror det också.

Maria: Jag var så berörd, jag grät jättemycket av alla som skrev. Äldre kvinnor, till exempel, som aldrig hade berättat för någon och kanske burit på saker i hela sitt liv och som med stöd från andra kunde uttrycka ”skammen är inte min”.

Irena: Jag blir glad att du väljer ordet berörd för ibland när vi pratar om metoo så minns man ilska, Weinstein och protesterna. Men egentligen låg man ju mest hemma och grät. Det gick inte att skydda sig mot alla skildringar och vittnesmål om sexuellt våld. Jag kommer ihåg att jag gick in på Facebook och hur det bara stod metoo, metoo, metoo. Att se någons mamma, någons syster, en bästa kompis. Det var otroligt mycket att hantera, traumatiskt nästan.

Maria: Om man tittar på Weinstein och Cosby, till exempel, så var det tydligt hur det måste vara så att några vågar berätta. Dokumentärerna i efterhand om Cosby-fallet visade kvinnor som stod hemma i sitt kök och bara: ”Va? Håller han på fortfarande? Han gjorde det här mot mig på 70-talet”. Samma med Weinstein. Hur de här männen har fått hålla på i decennier med en massa som har valt att titta bort.

Malin: Samtidigt händer det fortfarande.

Maria: Verkligen, vi har bara sett toppen. Även om känslan är så ”metoo var alldeles överdrivet, varenda man skulle hängas ut”. Herregud, de män som hängdes ut, vad kan det vara? 0,0003 promille.

Malin: Har ni själva namn som ni tänkt ”hur kunde han komma undan”?

Maria: Gud ja, så många. Det var kanske tre som blev offentliga i Sverige och kördes runt i media, av så många kända på höga positioner som inte namngavs.

Över 50 män åtalade för våldtäkt mot 72-åringen

Pélicot-fallet kan ändra fransk lag

Irena: Jag tycker det är härligt att prata om det. Jag skrev i min bok: ”Jag har fått redigera och ta bort namn, men jag vet vilka ni är. Alla vet vilka ni är”.

Jag tror att det finns några i Stockholm som vet att jag vet och det är bra att de vet att andra vet. Jag tror att skrämsel ändå är en ganska bra taktik. De får gärna vara lite rädda, så rädda som kvinnor alltid har varit. Det är jättebra att de oroar sig.

8. HOT OCH HAT

Malin: Rapporter visar att kvinnor som står upp för jämställdhet har blivit ännu mer utsatta för hot och hat. Hur påverkar det er i hur ni använder era röster?

Irena: Jag måste verkligen jobba aktivt med mig själv. Jag skrev ganska tidigt om Gaza. Där kände jag att jag blev jättetystad och att jag utan att tänka på det lade undan den delen av mitt engagemang. Det skrämmer mig, men jag är också glad att jag fick syn på det. Jag tror absolut att det kan hända med jämställdhetsfrågan också i takt med att tonläget blir värre. Jag är sällan rädd, men jag blir trött och när jag är trött orkar jag inte hålla på med den opinionsbildningen.

Malin: Du har polisanmält flera gånger, en gång har det lett till åtal. Hur orkar du ta den fighten?

Irena: Det är opraktiskt och uttröttande. Jag läser knappt min mejl, öppnar inte handskrivna brev och låter inte folk kunna svara på mina tweets. Men det andra som man får ger också jättemycket. Alla vittnesmål och förtroendet från kvinnor, kvinnorörelsen och tjejjourerna, att jag har privilegiet att skriva kolumner varje vecka på Nordens största tidning. Min tacksamhet över det kommer alltid vara större än tröttheten av trollen.

Efter reklamen: Inger blev gravid innan lagen om fri abort – tvingades föda i en plåtpotta

Maria: Det som är skönt med alla de här frågorna man sysslar med som feminist är att de är större än en själv. Jag tycker att en av de viktigaste frågorna är det sexuella våldet. Det är den absolut allvarligaste utmaningen vi har och då känns eventuella hot och skitsnack så ”Ja, men håll på ni”. Mitt hjärta går sönder över alla flickor och kvinnor som utsätts gång på gång, att vi inte har ett rättssystem som hanterar det på ett bra sätt och ett vårdsystem som är tillräckligt bra. Det är en kamp jag aldrig kommer ge upp och som ligger som en öppet varigt sår mellan män och kvinnor.

Irena: Väldigt fint sagt. Det kan låta bombastiskt när man säger det själv men jag håller verkligen med. När man är i berättelserna och jobbar med de här sakerna blir ens eget jag ganska litet och det är väldigt skönt.

Maria: Även om det inte är inne att vara feminist nu, så går också det i vågor. Sen kommer det plötsligt tillbaka.

Irena: Då kan vi stå där och säga: ”Vi stod kvar hela tiden”.