De överlevde Förintelsen: ”Kvinnorna grät när de såg oss och jag fattade ingenting”

Efter reklamen: Livia mötte ondskan i Auschwitz: ”Era mammor – i skorstenens rök ser ni dem”

Europa i slutet av 1930-talet. Adolf Hitler är rikskansler i Tyskland och han har en plan: att ta över makten i Europa och göra ett storrike av Tyskland. Han har redan annekterat Österrike och Tjeckoslovakien, har siktet inställt på Polen. I Tyskland har judarna länge förföljts. I resten av Europa har den judiska befolkningen med fasa följt utvecklingen.

Rättighet efter rättighet försvinner. Saker man tidigare tagit för givna, som att ta en kopp kaffe på ett kafé, handla bröd i ett vanligt bageri, tillbringa en söndag i stadens park, är inte längre tillåtna för judar.

Men det är bara början.

I den lilla staden Sighet i Rumänien lever familjen Szmuk med mamma, pappa och två systrar ett liv i harmoni, sånär som på syskonbråken.

– Jag var familjens minsting och ganska bortskämd. Hédi var vansinnigt svartsjuk på mig, säger Livia Fränkel och visar ett svartvitt foto av henne och stora­systern iklädda pyjamas, med stora rosetter i håret.

– Mamma ville ha ett gulligt foto på sina döttrar och tog oss till en fotograf. Men precis innan fotot togs började vi bråka om en docka. Hédi vann den gången, det blev hon som fick hålla dockan på bilden.

Vi får aldrig glömma hans berättelse.

4-åriga Piotr flydde genom Warzsawas kloaker – berättar sin ofattbara historia

Vi ses i hennes hemtrevliga lägenhet utanför Stockholm.

Livia Fränkel, 97, är klädd i ett par jeans som skulle göra vilken tonåring som helst avundsjuk och bär ett vackert pärlhalsband runt halsen. Hennes ögonlock går ton i ton med den klarblå jumpern och blicken är pigg och varm när hon berättar om pappan som var egen­företagare inom förpackningsbranschen, om den stora sammansvetsade släkten och familjens hund som hon älskade.

En tredjedel av Sighets runt 30 000 invånare var judar och även om Livia växte upp med vetskapen om att judarna inte var omtyckta, kände hon sig alltid trygg, berättar hon.

Tills pappan en dag kom hem med en radio.

– Det kändes fantastiskt att vi skulle kunna sitta runt radion tillsammans och lyssna på nyheter och musik från hela världen. Jag förstod inte att orsaken var en helt annan, att mina föräldrar ville hålla sig uppdaterade om världs­läget.

Inskränkningarna kom en efter en. Livia berättar att hon allt oftare fick ta emot glåpord på gatorna för att hon var judinna. Snart var de tvungna att bära den gula stjärnan på kläderna. ”Så länge familjen får vara tillsammans är vi trygga” – hennes pappa upprepade vad som kom att bli hans motto och Livia fann förtröstan i orden, berättar hon. Men i mars 1944, när hon hade fyllt 16 år och de tyska soldaterna marscherade in på gatorna, blev hon rädd på allvar.

– Vi fick lämna allt, alla möbler, vårt hus, allt. Hunden fick vi lämna till grannen.

Tillsammans med stadens övriga judar tvingades familjen flytta till ett getto där de blev kvar i två månader innan nästa order löd: att infinna sig på tåg­stationen dagen efter.

– Klockan sex på morgonen skulle alla vara klara. Ingen packning precis, en väska som fick väga 15 kilo max. Jag packade lite lätta sommarkläder bara för det var en ovanligt varm majmånad, säger Livia.

Vart de skulle hade de ingen aning om.

I en annan lägenhet någon mil västerut i Stockholm har Zsuzsanna Reisch, 88, dukat fram fika. Händerna med de rödlackerade naglarna arbetar vant i köket. Hon är snar till skratt och skämtar om ”Rolls-Roycen” i hallen, rollatorn hon använder för promenader i området. Överallt tronar inramade bilder på barnen och barnbarnen, hon pekar och berättar stolt om dem alla.

Själv växte Zsuzsanna upp som familjens enda barn i Budapest. Dagen när dekretet kom, att den judiska befolkningen i Ungern skulle bära Davidsstjärnan, minns hon fortfarande mycket väl, trots att hon gick på lågstadiet.

– Jag hade en så snäll fröken och hon blev rädd för att vi skulle råka illa ut på vägen till och från skolan. I stället fick vi ta hem skolböckerna och studera hemma, berättar Zsuzsanna Reisch.

När judarna började deporteras hade Zsuzsannas familj turen att få schweiziska skyddspass. För familjen var det en livförsäkring, åtminstone för en tid och med förbehåll. Hennes pappa tvångsrekryterades till armén som slavarbetare i Ryssland men Zsuzsanna och hennes mamma kunde bo kvar.

Familjens hus utsågs till judehus, något som innebar att familjen slapp flytta till gettot, men hoten och ­rädslan var konstant.

– Flyganfallen och bomberna föll och vi var ofta i skyddsrum. Jag minns att jag hade en harmonika som jag spelade på och underhöll människorna i skyddsrummet med sång och spel. Vi var barn så vi förstod inte riktigt.

Men det gjorde Zsuzsannas mamma. När befallningen gick ut om att också judehusen skulle tömmas försökte hon förtvivlat räkna ut hur hon skulle rädda sin åttaåriga dotter från nazisterna. Planen var att själv gå under jorden och lämna dottern till grannfrun.

– Men mamma ångrade sig och släppte idén av ­rädsla för att grannen skulle ange mig.

Vad hade ni hört om deporteringarna då?

– Att de aldrig kom tillbaka.

Zsuzsanna Reisch målar upp en minnesbild som etsat sig fast: hur hon, hennes mamma, mormor, moster och kusin sitter i trapphuset med packningen redo och äter kyckling.

– Vi bodde högst upp i huset och hade hört att om man inte kom ner fort så blev man skjuten direkt. Så vi satt i trappuppgången. Mamma hade lyckats trolla fram lite kycklingbitar som vi åt av, samtidigt som vi hörde hur hus efter hus på vår gata tömdes.

Ju närmare skriken, visslingarna, skotten och skramlet från lastbilarna kom, desto mer ökade skräcken hos sällskapet i trapphuset. När det plötsligt blev tyst utanför. Än i dag beskriver Zsuzsanna Reisch det som att slumpen räddade deras liv.

– Jag vet inte varför men de hoppade över vårt hus. Men att vi inte blev deporterade var rena turen.

En släkting ordnade så att Zsuzsanna och hennes kusin kunde flytta in på ett barnhem, samtidigt som hennes mamma gömde sig på ”den ariska sidan”.

– När det började ryktas om att barnhemmet skulle tömmas kom min morbror och hämtade oss. Han hade med sig falska papper, och från och med nu var vi tvungna att leva som en arisk familj, säger Zsuzsanna, som kunde återförenas med sin mamma.

När skräcken var som störst hände det osannolika....

Nazisterna missade Zsuzsanna – räddades oväntat av slumpen

Men det var förvirrande att leva med en påhittad bakgrund. Hon berättar att hennes mamma fick ett nytt namn och att de för att hålla fasaden uppe började fira kristna högtider. Hennes far, som kommit tillbaka från armén, kunde tack vare de falska dokumenten och för att han till utseendet såg ut som ”en ungersk bonde” röra sig ute i en ständig jakt på mat.

– Hungrig var man alltid, och jag saknade mina leksaker. Men vi var samtidigt glada över att vi levde och fick vara tillsammans, säger Zsuzsanna.

80 personer i boskapsvagnar avsedda för tio hästar. Ungerska pilkorsare och SS-män som skrek och domderade och hennes pappa som fortsatte att upprepa sitt mantra när de den 14 maj 1944 på järnvägsstationen i Sighet knuffades på ett tåg mot okänt mål.

”Så länge vi är tillsammans är vi trygga.”

Än i dag minns Livia Fränkel detaljerna klart:

– Det var väldigt trångt och organiserat. Kvinnor och barn i ena halvan av vagnen och männen i den andra. De satte till och med en filt emellan så att kvinnor skulle känna sig ostörda. Så fick vi fyra hinkar, två för avträde och två för dricksvatten.

Hon berättar att hon fick i uppdrag av sina föräldrar att hålla utkik efter ortsnamn för att de skulle orientera sig, att trängseln i boskapsvagnen var outhärdlig men att bristen på vatten var värst.

– Törsten började plåga oss obarmhärtigt. Varje gång tåget stannade på en station stack jag ut hinken och vädjade till människorna ”ge oss lite vatten”. De flesta vände bort huvudet men en enda person hjälpte till och gav oss vatten, säger Livia.

Tre dagar och två nätter hade passerat när tåget på den tredje kvällen stannade med ett ryck vid en ort och plats de inte kände till: ”Auschwitz”.

– Tyskarna skrek och gapade: ”Raus raus, alla judar ska ut med en gång!” Det gick väldigt snabbt allt, berättar Livia Fränkel och beskriver hur hon i tumultet av skällande hundar och rytande vakter kom ifrån sin pappa.

– Jag försökte krama om far en sista gång men det var så rörigt och jag hittade honom inte. Han var försvunnen i ett nafs och jag fick aldrig krama honom.

Sin mamma höll hon och systern Hédi hårt i handen.

– Plötsligt stod vi framför en SS-man, han hade en brutal blick och tog tag i mamma och pekade åt vänster. Sedan kollade han på min syster och mig uppifrån och ner och pekade till höger. Mamma höll stenhårt fast oss och vädjade: ”Det är mina döttrar, vi vill vara tillsammans, snälla.” Men hon blev knuffad bort och det sista hon ropade efter oss var ”Ta hand om varandra, flickor”.

De visste det inte då, att mannen i de blänkande stövlarna som skilde mor och döttrar åt var Josef Mengele. Han var chefsläkare i det polska koncentrationslägret och skulle senare i historieböckerna beskrivas som en hänsynslös SS-officer som utförde fruktansvärda experiment på fångarna och ansvarade för vilka judar som skulle föras till gaskamrarna vid ankomst.

Livia Fränkel fortsätter:

– Vi fick fångkläder och fortsatte vidare in i lägret, passerade under portalen där det än i dag står ”Arbeit macht frei”. Vi visste inte vad det var, men blev mottagna av en kvinnoorkester som spelade glada ­marscher. Kvinnorna grät när de såg oss och jag fattade ingenting. Varför gråter de? Vad är detta för ställe?

”Umschlagplatz” och ”Treblinka”. Trots att ­Piotr Zettinger bara var tre år gammal när han och familjen stängdes in i Warszawas getto kommer han fortfarande ihåg hur de vuxna runt omkring ständigt pratade om döden och orden som uttalades med fasa.

Han minns också synen av de utmärglade föräldralösa barnen i gettot.

– När jag var fyra år bestämde sig mina föräldrar för att smuggla ut mig till den ariska sidan med hjälp av den polska socialarbetaren Irena Sendler som räddade mängder av judiska barn, berättar Piotr Zettinger, i dag 86 år.

Han är lite trött när han tar emot i radhuset utanför Stockholm. Dagen innan har han berättat sin historia på en av Stockholms gymnasieskolor. Trots att det kostar på gör han det ofta.

– Det är viktigt att sprida våra berättelser. För idéer om att en människa ska bedömas efter sitt etniska ursprung är farliga, säger Piotr och ställer fram blåbärskakan hans fru bakat inför Feminas besök, innan han fortsätter sin dramatiska historia.

Förintelsens sista vittnen berättar.

De överlevde Förintelsen: ”Kvinnorna grät när de såg oss och jag fattade ingenting”

Han, föräldrarna och en kusin, hade gömt sig i en källare för att invänta läget på gatan utanför där en tysk soldat patrullerade med taktfasta steg.

– En av de vuxna sa ”när han är 30 steg bort ska ni springa så fort ni bara kan”, berättar Piotr och beskriver hur han och kusinen sprang för sina liv fram till ett hål i gatan, där två händer sträcktes upp och snabbt drog ner pojkarna.

– Det luktade illa och var kolmörkt. Vi blev tillsagda att vara knäpptysta och att sluta gråta.

De befann sig i Warszawas kloaker och vandringen till den ariska sidan tog flera timmar. Väl uppe började en tid av fasa för den fyraåriga Piotr, som var helt utelämnad åt främmande vuxnas välmening.

Han berättar att han flyttades mellan olika bostäder med bara några dagars mellanrum.

– Jag förstod mycket väl att jag var tvungen att anpassa mig helt till hoten utifrån. Jag visste att vi skulle dödas om vi blev upptäckta, att jag när som helst skulle kunna bli utkastad och att jag inte skulle klara mig ensam.

Efter att en tid ha varit omhändertagen av nunnor på den polska landsbygden placerades han på en institution för barn.

Hösten 1944 hade de flesta andra på barnhemmet blivit hämtade av sina anhöriga men inte Piotr, som börjat finna sig i sitt öde.

– Den julen fick jag en fantastisk julklapp. Tre socker­bitar inslagna i glansigt papper! Det värmde, säger han och ler än i dag åt minnet.

Ett par månader senare när han var ute och byggde en snögubbe en dag blev han kallad in för att möta en främmande kvinna. Hon sa att hon var hans mamma.

– Men jag trodde henne inte. För kvinnan som stod där var en gammal gumma med stripigt grått hår och trasiga kläder. Det var ju inte så min mamma hade sett ut, säger Piotr Zettinger.

Han konstaterar att det var svårt att få de vuxna att berätta om sina erfarenheter under kriget, att han själv fick pussla ihop deras historia för att försöka förstå vad som hänt familjen.

I dag vet han att föräldrarna lyckades fly från gettot, att de höll sig gömda med falska identiteter fram till våren 1943 när pappan blev avslöjad och avrättad. Hans mamma deporterades som polsk slavarbetare till ett arbetsläger från vilket hon släpptes samma dag som Auschwitz befriades, den 27 januari 1945.

– Hon hade ingen aning om var jag befann mig eller vilket namn jag hölls gömd under. Men hon hittade mig.

1968 kom Piotr tillsammans med sin mamma till Sverige. Den första tiden bodde de på flyktingförläggning i Alvesta, men så småningom fick Piotr arbete som ingenjör på Gamla Liljeholmens stearinfabrik och en egen familj.

Det blev ett bra liv, trots allt, konstaterar han. Även om bardomens tid på flykt, utelämnad åt främmande människor påverkat honom.

– Jag har alltid varit mån om att vara till lags. Jag vill vara en bra kamrat och försöker undvika konflikter och bråk.

Den 18 maj 1944 blev sista gången Livia Fränkel såg sina föräldrar. Både hennes mamma och pappa gasades ihjäl samma natt som de anlände till Auschwitz-Birkenau. Även om hon inte kunde tro och förstå det när hon frågade en kvinnlig lägervakt: ”När kommer våra mammor?”

– Hon stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok och svarade kallt: ”Era mammor, era familjer, där uppe i skorstenen i röken ser ni dem.”

Efter sex veckor i ett av nazismens värsta förintelseläger skickades systrarna Livia och Hédi till ett arbetsläger i Tyskland där de släpade tegel till ett bygge i tio månader innan de med godsvagn fördes till ­Bergen-Belsen.

Där blev de kvar tills lägret befriades av engelska soldater den 15 april 1945.

Hur hanterade du vad du upplevde?

– Hantera? Det fanns inget att hantera. Man slutade tänka. På kvällarna när vi skulle sova var det bara att koppla bort för att försöka få lite sömn för att vi skulle överleva nästa dag, säger Livia Fränkel och tystnar innan hon väljer att lyfta ett ljust minne.

– I lägret intill vårt fanns det franska krigsfångar. Vi skrev kärleksbrev till varandra och var och varannan flicka hade en fransman.

Livia blickar ut över den storslagna utsikten från åttonde våningen och säger att hon under lång tid efter ankomsten till Sverige sommaren 1945 undvek att prata om allt det fruktansvärda, att hon bestämde sig för att blicka framåt.

Hon tog handelsexamen, gifte sig med Hans, fick en stor älskad familj – och höll löftet till sin mamma. Genom livets alla skeden var hon och storasyster Hédi Fried nära, innan Hédi gick bort 2022 bodde de i höghusen bredvid varandra.

Med åren började de båda att sprida sin familjs historia, gång på gång.

För att hon är tvungen, konstaterar Livia Fränkel i dag, 80 år senare.

– Jag är en av de sista som sett och upplevt ondskan under Förintelsen. När jag går bort finns det ingen som kan vittna. Därför berättar jag. För man får aldrig glömma det som hände, säger Liva och fortsätter.

– När vi upptäckte att den ena efter den andra lägger av, man dör alltså, samtidigt som antisemitismen börjar öka i Sverige också, undrade vi: Nu är det snart de sista av oss kvar, vad händer då? Kommer de att kunna säga att det aldrig har hänt? Det får inte ske.

Hur tänker du på att det är så få kvar som kan be­rätta?

– Livet tar slut, det är jag medveten om. Nu har vi dokumenterat på alla sätt som finns och det får vi lämna efter oss. Omvärlden och eftervärlden får ta hand om all dokumentation och bevara för framtiden. Det är det enda vi kan göra.

– När jag inte längre finns kvar vill jag att ni alltid ska komma ihåg och veta vad som hände med judarna och den första transporten som gick från den lilla staden Sighet i gamla Transsylvanien.

Zsuzsanna Reisch släpper upp handbromsen på ”Rolls-Roycen” i hallen.

Det regnar men hon tar med sig ett färgglatt paraply ut i friska luften.

Hon berättar hur familjen efter freden byggde upp en ny tillvaro i Budapest men att de valde att lämna landet under Ungernrevolten när hennes pappa sa ”nu räcker det”. Efter en tid i Schweiz träffade hon som 19-åring sin stora kärlek och flyttade till Sverige.

Hon utbildade sig och blev apotekare, det yrke hon drömde om redan som liten, och fick en stor familj med sin älskade make.

Tre barn, åtta barnbarn och elva barnbarnsbarn. Det har alltid varit viktigast att de vet, säger Zsuzsanna och kallar sig för ”den siste mohikanen”.

Det är därför hon väljer att dela sin historia med Femina, säger hon, men betonar samtidigt att det är sista gången hon berättar.

– Världen börjar bli ond igen. Antisemitismen breder ut sig och det blir mer och mer viktigt att berätta den här historien. Kanske kan det göra så att det hemska vi varit med om inte upprepas.