Transkribering

• 00:00Det var ju som taget ur en skräckfilm egentligen.
• 00:04Då insåg jag ju att de där fötterna kan jag inte ha med mig härifrån för att då kommer jag aldrig härifrån.
• 00:12Mitt namn är Elin Rantatalo och det här är min berättelse om hur en muskelinflammation
• 00:19istället blev en bakteriell infektion som ledde mig rakt in i döden.
• 00:31Jag och min familj åkte på semester till Gran Canaria i slutet av mars 2019
• 00:36för en vecka som är sol och bad och master av glass.
• 00:42Men livet vände och jag blev sjuk, allvarligt sjuk.
• 00:47Jag hade drabbats av något som kallas för nekrotiserande fascit
• 00:52som jag fick av streptokockerbakterier.
• 00:55Och detta ledde då till en septisk chock, akut blodförgiftning som man kan kalla det också.
• 01:03Så mitt immunsystem överreagerade på infektionen och det blev kaos i min kropp.
• 01:15Mina lungor var fyllda med vätska, syresättningen var för dålig.
• 01:20Jag hade fått en propp i hjärnan och en stor del av min höft, min midje på högersida
• 01:30var hårt angripen av den här infektionen som hade börjat bryta ner vävnaden.
• 01:39Min man fick ju ta emot orden från läkarna att jag kommer troligvis inte att överleva detta.
• 01:51Jag vaknade upp tre veckor senare på sjukhus i Sverige
• 01:57där jag fick beskedet om att både mina underben och mina fingrar behövde amputeras.
• 02:05När jag såg mina fötter, att de var helt fulla av nekroser och de var svarta och variga och såriga
• 02:14Det var som taget ur en skräckfilm egentligen.
• 02:20Då insåg jag att de där fötterna kan jag inte ha med mig härifrån för då kommer jag aldrig härifrån.
• 02:28Man kan inte förbereda sig nog för att bli av med en kroppsdel.
• 02:34Det är ju en del av en själv så det är en så himla konstig känsla.
• 02:39Men jag kände ju mig väldigt orolig hur jag skulle se på mig själv.
• 02:48Jag vågade inte titta.
• 02:53Jag kollade gärna bort när sköterskarna skulle hjälpa mig med vändningar i sängen och allt sånt där.
• 02:59Jag var inte redo att se.
• 03:02Efter att de hade räddat mig och infektionen var borta och allt så hängde ju en stor del på mig själv nu.
• 03:10Att bli stark och ta mig vidare, att jag kunde inte dem hjälpa mig med.
• 03:15Jag hade jättesvårt med maten och det var jobbigt att lära sig andas ordentligt på egen hand
• 03:22och lära sig prata och hitta tillbaka till stämbanden efter jag ätit sparaton.
• 03:27Det var en tuff process hela tiden där jag bokade av bit för bit.
• 03:33Okej, nu klarar jag detta. Nu går jag vidare.
• 03:36Jag hade hela tiden små mål hela vägen som jag skulle klara av.
• 03:42Hur hade ni förberett barnen?
• 03:45Det vi hade gjort med barnen var att vi hade pratat väldigt mycket gott om robotben och barbeben.
• 03:53Att bara mamma får de här nya benen så kommer jag kunna vara med igen och leka med igen.
• 04:00Och att mammor med robotben är ganska coola också. Det kommer vi fram till.
• 04:06Hur var det när du skulle testa proteser första gången?
• 04:10Jag var ju väldigt exalterad. Jag hade ju inte stått upp på flera månader egentligen.
• 04:17Men jag tog fyra, fem steg ungefär. Sedan satte jag mig ner och var nöjd.
• 04:22Jag tänkte att om jag kan gå fyra, fem steg i dag så kommer jag kunna gå mycket längre framöver.
• 04:29Jag har en nagel här som jag målar ibland. Ett tag gick jag och fixade den hos en nagelteknolog faktiskt.
• 04:40Idag brinner jag för att spreda kunskap om sepsis, om funktionsvariationer.
• 04:48Och att bara få dela med mig av livsklädje och hur man kan ta sig an livet.
• 04:55Från när det blir riktigt dåligt när allt händer och istället vänder det till någonting positivt, någonting bra.
• 05:03Folk gnäller ju så himla mycket över så här små saker egentligen.
• 05:06Och det är så mycket som de egentligen kan göra, det är bara att de inte tar för sig.
• 05:11Jag tror att de flesta av oss är kapabla till att göra det vi vill.
• 05:17Man räknar med att det kan bli jobbigt, men när man når dit fram så kommer det bli riktigt bra.