Lena Olin: ”Jag kan aldrig sluta jobba”
I ett möte med Femina berättar den svenska Hollywoodstjärnan om att spela mot dottern, klimakteriet och varför hon aldrig vill sluta jobba.
– Det finns inte på kartan. Jag vet inte vad som skulle bli av mig, säger Lena Olin.
Kostymklädda Lena Olin har gjort intervjuer hela dagen, men reser sig ur stolen och hälsar glatt på Feminas utsända när vi anländer till den vackra salen på anrika Grand hotel i Stockholm, där dagens pressevenemang hålls.
Många gånger under sin internationella karriär har Lena Olin samarbetat med sin make Lasse Hallström, och tillsammans har de gjort uppmärksammade Hollywoodproduktioner som Chocolat och Casanova, och senast svenska Hilma. Nu är det äkta paret tillbaka med den stämningsfulla krimserien The Darkness på streamingtjänsten SkyShowtime.
Lena spelar den isländska kriminalaren Hulda, som tar sig an ett sista fall innan hon ska gå i pension. Hennes passion för jobbet och att hjälpa utsatta människor gör henne inte populär på arbetsplatsen – men desto mer framgångsrik när det kommer till att lösa mord.
– Det som lockade mig framförallt var Hulda som karaktär, den här makalösa kvinnan som är jättejobbig och underbar på samma gång. Hon är kompromisslös, hon använder all smärta och sorg som finns i henne. Hon har haft ett jättejobbigt liv, förklarar Lena Olin, som konstaterar att hon älskar krimgenren för den eskapism det kan vara.
– Hon backar inte för någonting. Hon räddar sig själv genom att hjälpa någon annan.
Lena Olin spelar mot dottern
I serien ser vi också Lenas och Lasses dotter Tora Hallström. Dottern har redan arbetat med sina föräldrar i filmen Hilma om konstnären Hilma af Klint, men eftersom hon och Lena då spelade samma rollfigur i olika åldrar fick de aldrig spela mot varandra.
– Här får jag ju spela mot henne, det är otroligt roligt. Det är så rent och autentiskt.
Hur är det att jobba med sin dotter?
– Det är otroligt roligt. Hon har ju vuxit upp i den här branschen, hon var tre veckor gammal när hon först var på ett film-set, så hon kan ju allting inifrån.
Men några tips om branschen har Tora inte velat ha.
– Nej, hon är inte så tipsbenägen. Hon söker och är otroligt observant och absorberar enormt mycket. Ända sedan hon var liten har hon hellre lyssnat än att babbla så mycket om sig själv. Men hon har också vuxit upp i det, så hon vet hur hårt vi jobbar. Det är jobb, jul som nyår. Vi var ju på Island från första november till slutet av februari. Så hon har sett vad som krävs.
Vägrar gå i pension
Att Hulda Hermannsdóttir är nära pensionen är påtagligt i tv-serien, men egentligen spelar hennes ålder mindre roll, menar Lena Olin.
– En detektiv som Hulda skulle kunna vara ung eller gammal, det spelar inte så stor roll. Det är roligt nu att det skrivs mer roller som är komplicerade kvinnor, där inte alla är 25 år och i perfekt form. Man vill se folk som har levt och som har något att komma med.
Själv har Hollywood-stjärnan, som hunnit fylla 69 år, inga planer på att gå i pension och lägga karriären bakom sig.
– Jag kan liksom inte sluta. Jag kan inte. Det finns inte på kartan. Jag vet inte vad som skulle bli av mig. Det är väl den paniken som Hulda känner också. Vem är jag då? Jag är jätteglad att jag får jobb, att jag håller på fortfarande. Det är ett otroligt privilegium och en ynnest. Det är inte alla som får jobba. Jag är väldigt tacksam för det helt enkelt.
Olin: Jag lever med ångest
Att åldras som kvinna i den ungdomsfixerade filmbranschen är inte okomplicerat, och Lena Olin hyllar kollegan Naomi Watts för hur hon pratar öppet om klimakteriet och de besvär hon plötsligt stod inför i 40-årsåldern.
– Det är fantastiskt med sådana som Naomi som jobbar med det här och försöker ge det ett ansikte. Att man talar om det är jätteviktigt, för det drabbar ju alla.
Lena själv hade inga större klimakteriebesvär, utan kunde till och med se fördelar med de olika symptomen.
– Det var inte så dramatiskt. Jag kom i klimakteriet ganska sent. Jag blev varm ibland, och jag är så frusen av mig att jag tyckte det var ganska skönt. Och så gick jag upp lite i vikt, och det var inte alls dumt, för jag kan bli ganska tunn, speciellt när jag stressar, har mycket ångest och jobbar mycket. Så det var faktiskt inte något jävligt för mig, säger hon.
Däremot har hon svårt att veta om hon drabbades av den ångest som många kvinnor i klimakteriet lider av, eftersom ångest är något hon tvingats leva med och hantera ända sedan ungdomen.
– Jag är väldigt ångestbenägen, jag har kämpat med det i hela mitt liv, och lärt mig att leva med det. Jag är gladlynt, och tycker att det är hemskt roligt att leva, men jag har handskats med ångest i hela mitt liv, sen tonåren. Ångest kommer som olika slags monster, så jag vet egentligen inte vad som var klimakteriet och inte.
Lena avslutar:
– Jag har stor respekt för de som tar hormoner. Jag har en väninna som sa att ”jag vet att det kan vara farligt och cancerframkallande, men jag vill inte leva en dag till om det ska vara så jävla jobbigt som jag har det nu”.