Författaren Per Hagman i stor intervju – mer privat än någonsin!

Efter reklamen: Det ena eller det andra med Karl Ove Knausgård

Per Hagman möter upp på Sveavägen i Stockholm, där bokförlaget har ett rum för intervju. Det är ett stenkast från där han själv bor numera, uppe på Brunke­bergsåsen i kvarteret Johannes. Femtiosex år gammal har han landat sitt första förstahandskontrakt på en lägenhet. Därtill har han blivit pappa till dottern Stella som får dedikationen ”Till Stella” på försätts­bladet till nya boken Johannes och du.

Vagabonden, flanören, och som han själv har kallat sig, ”världens äldsta tonåring”, tycks ha hittat ett hem och landat i tillvaron. Författaren till kultförklarade böcker som Cigarett, Pool, Att komma hem ska vara en schlager – där man kan möta vinddrivna existenser i både sunkiga krogars halvmörker och champagnebubblande luxuösa salonger på jakt efter kärlek och andra droger i hopp om att hitta någon mening i tillvaron – vänder nu blicken mot rollen som förälder och den uppväxt som en gång formade honom till den han är i dag.

– När man får barn börjar man se på sin barndom i lite nytt ljus. Det finns också en högst egocentrisk tanke bakom den här boken. Min dotter har inga andra närstående på min sida än jag. Det jag har skrivit är nästan som ett brev till henne som hon kan läsa när hon har vuxit upp. Sedan vet jag förstås inte om hon har lust med det då, som förälder inbillar man sig att man är så himla viktig, säger Per med ett skratt.

I boken är Stella sju år, när boken nu kommer ut är hon nio. Per försöker förklara varför dottern och han aldrig hälsar på hos farmor och farfar. Han skriver om hur mamman en gång oroligt förmanade honom: ”Om du blir författare får du aldrig skriva om mig, lova det!” Det lovade han den gången, men till slut brast det. ”Jag är ledsen mamma. Men jag höll löftet i trettio år. Sedan var det bara något som måste ut.”

– Det var olika bitar som sammanföll, jag kände att jag måste sammanfatta mig själv för mig själv, inte bara för min dotter. Den här boken är också skriven i självterapeutiskt syfte. Jag är mer privat än någonsin, men samtidigt också kanske mer allmängiltig än tidigare.

Pascal Engman om flytten till Spanien, pappalivet – och kistan som fick honom att storgråta

Rädd att han gnäller

Ett stort problem med en självbiografi är att bli intervjuad om den.

– Alla svar finns ju i boken, suckar Per med ett skevt leende, bara lite mer välformulerade än vad de kan bli i en intervju.

Somliga brännpunkter vill han undvika, om allt av vikt ska sammanfattas i en intervju, vem vill då läsa boken? Vi bestämmer oss för att tassa lite i textens utmarker, få ihop något som förhoppningsvis ska få läsaren att kasta sig över boken för att få veta mer och inte mätt luta sig tillbaka efter att ha läst intervjun.

Först då lite lätt och lagom om föräldrarna.

– Jag är rädd för att man ska läsa boken och tänka att här sitter Per och gnäller om sina föräldrar, då skulle han ha träffat mina. Eller, gud vad orättvis han är, så här kan man väl inte skriva om sina föräldrar. Det är absolut inte så att jag tycker illa om mina föräldrar, men det är bättre att inte ha kontakt med dem av olika komplexa orsaker. Det är så mycket enklare att bryta med vänner eller flickvänner om man bara sårar varandra hela tiden, med föräldrar har man så oändligt mycket mer tålamod och hopp om en förändring. Men till slut når man en punkt där det inte går längre.

Pappan, utbildad arkitekt och mångsysslande entreprenör, som han beskriver som en självisk drömmare, rolig och generös på många vis, fick sonen att i ungdomen skriva på en lånehandling för en lägenhet som senare i livet skapade ekonomisk katastrof.

– Det blir så påtagligt när man själv får barn, man funderar över de egna föräldrarnas handlingar, jag skulle aldrig ha kommit på tanken att göra det min pappa gjorde mot mig. Om det hänt min dotter skulle jag ha gjort allt i min makt för att göra henne skuldfri. Men min pappa hoppades bara på det bästa, och när han väl hade pengar lade han dem på annat än att befria mig.

Stjärnförfattaren Karin Alvtegen kan inte skriva fler böcker: ”Det går inte”

Mamman fick stipendium som ung och for till ­Paris för att gå på konstskola. Utbildade sig till keramiker, fortsatte som teckningslärare.

– Mamma var ansedd som både rolig och charmig av såväl kolleger som elever, men sådant behöver ju inte ta sig samma uttryck i föräldraskapet. Jag fick alltid förhålla mig till en impulsiv och känslostyrd förälder med svårigheter att dölja några åsikter eller känslor åt ena eller andra hållet.

Föräldrarna skiljde sig när sonen var femton. Ur boken: ”Naturligtvis är det inte förbjudet att gå genom hela livet med ett behov av att tala illa om den man en gång gifte sig och skaffade barn med// Fortsätter man göra det inför barnet flera decennier efter att äktenskapet upphört tröttnar till slut barnet. När det själv blivit medelålders. Eller när det medelålders barnet själv fått barn.”

Kärleksförklaring till dottern

Så långt föräldrarna. Men mest av allt har han skrivit en kärleksförklaring till dottern Stella, om hur man i vuxen ålder oväntat får barn, och vad det kan göra med en man som under decennier färdats världen runt och sällskapet till största delen varit han själv.

– Det är en milstolpe i livet för mig. Jag slarvade runt som världens äldsta tonåring tills jag var 47, då jag fick barn. Hade jag varit 30 år när jag fick barn hade jag kanske känt att jag missat någonting annat, känt längtan efter fester och krogen. Men när jag fick barn var det så oerhört skönt att få någonting annat än mig själv att tänka på – att bli fri från friheten.

Med dottern Stella delar han smaken för ostron. ”Du var inte mer än fyra månader gammal och hade ännu inte börjat äta fast föda när du en decembereftermiddag satt på köksgolvet i Palermo och smakade ostronjuice för första gången. Sedan var du fast.”

Med ostron som ett gemensamt intresse fanns där också en längtan efter att förverkliga en gammal dröm, att äga en trevånings skaldjursplatå med fat i aluminium som slitits och ärgats med åren. En sådan finns nu på plats i lägenheten i kvarteret Johannes.

– Det här är min första fasta adress i livet, det är lite märkligt för jag trodde aldrig jag skulle bo i Stockholm igen. Men Stella går i skola här, och då får det bli så.

Emma Hamberg om känslorna för Knausgård – och varför hon skrotade Fröken Sverige

Våndas över ekonomin

Per Wästberg skriver om kvarteret Johannes i boken Kring Johannes, det område som i dag har bland de högsta kvadratmeterpriserna på lägenheter. En gång var det någonting helt annat. ”På Johanneshöjden ­jordades de fattiga”, skriver Wästberg, det var där lösdrivare, frisläppta fångar, bödlar och dödgrävare bodde i små skjul. David Bagares gata hette då Dödgrävargränd, och Birger Jarlsgatan hette Stora Träskgatan.

– Jag har alltid sålt mig billigt, skrattar Per, fattig är jag och att jorda mig själv i Johannes, det är vad jag pysslar med.

Ekonomin är en ständig vånda, ofta ligger han vaken i vargtimmen och oroas över hur han ska få ihop pengar till nästa hyra. Nu har han dock ett jobb som översättare av böcker i genren ”historisk romance”.

– Först förstod jag inte varför just historisk romance var så populär, men drygt tusen översatta sidor senare har jag gjort det. Här får man frossa i traditionella könsroller med muskulösa virila dominanta män som får unga oskuldsfulla kvinnor att svimma av kåthet, ha, ha.

Översättandet sker på en av Stockholms finaste adresser, där han får låna ett arbetsrum av en välbeställd vän, som också blir omnämnd med några rader i boken. Vännen ojar sig över magont, ”på grund av att han ätit för mycket iransk kaviar under den gångna helgen i Sankt Moritz”.

– Annars är han inte särskilt kräsmagad, ler Per, han brukar hänga över axeln och läsa mina översättningar.

Femtiosex år fyllda stöter han ibland på fyrtio­åringar som vill höra anekdoter från festerna och krog­livet på det glada nittiotalet.

– Jag kan ju läsa om proffskändisar som säger att det är skönt att bli äldre. Jag tycker bara det är tråkigt att bli äldre. Kanske har jag blivit lite klokare, men det är inte kul.

Han säger att han har hittat hem nu, men där hemmet inte är en plats utan en annan människa. En midsommardag, gestaltad i boken, hör han från balkongen en ensam koltrast sjunga på Johannes kyrkogård, där honorna sedan länge funnit sina hannar.

”Hur orkar du? Sjunga sjunga sjunga. Ut i tomma intet.

Men vi visste inget annat, du och jag.

Tills jag fick veta bättre.

Önskar även dig en unge, en kompass och ett lod.”

Kenneth Gysing recenserar Emma Hambergs senaste bok – och 8 andra nyheter

Kenneth Gysing recenserar Emma Hambergs senaste bok – och 8 andra nyheter

Per Hagmans 3 boktips

Frukost på Tiffanys, Truman Capote

Ett helt briljant porträtt av en typ av kvinna jag på gott och ont alltid tjusats av. En flicka från landet som hamnar i storstadens spännande glimrande värld. Filmversionen med Audrey Hepburn är också fin, men väldigt annorlunda jämfört med boken, för boken har mer svärta under all charmig yta.

Dansare, Colum McCann

Otrolig gestaltning av balettdansören Rudolf Nurejevs liv, men i romanform. Ett liv i exil, genialitet och extremt kändisskap och allt vad det nu gör med en människa, på gott och på ont. En dag kommer nog någon att skriva en sådan roman om Britney Spears och då blir jag den förste att läsa.

Jag är jag, Emma Adbåge

Den här boken har jag läst högt för min dotter nästan lika många gånger som hon läst den själv. Hon har nyligen blivit lite trött på alla käcka barnböcker där det slutar med att ”regnet smattrar mysigt mot rutan medan man dricker Oboy”, typ. Emma Adbåges bok ”är mer som verkligheten”, tycker hon. Jag förstår precis vad hon menar.